Spelar roll. Forum för levande historia - en bra resurs för skolor i värdegrundsarbetet

När Forum för levande historia grundades var jag mycket tveksam. Bortsett från de småsinta tankarna om att detta var billiga politiska poäng för Göran Persson var jag mycket skeptisk till den tydliga fokuseringen på Förintelsen. Det rasistiska och socialdarwinistiska arvegodset är allmäneuropeiskt och nazismen endast dess mest extrema uttryck.

Just därför är Nazityskland också ett otillräckligt exempel om man vill sprida kunskap om diskriminering, förföljelse och folkmord. Att ta sin utgångspunkt i det mest extrema istället för alla de små steg som leder dit är problematiskt.

Förintelsen blir lätt ett udda inslag i historien som liksom bara hände på grund av de där märkliga, obegripliga och allt igenom onda nazisterna. Något väldigt långt ifrån oss själva. Jag kände att det var minst lika viktigt att sprida kunskap om det ideologiska klimat som låg bakom: nationalismen, imperialismen, kolonialismen.

Med dessa reservationer måste jag medge att Forumet har kommit att bli en bra resurs för skolor i arbetet med värdegrundsfrågor och faktiskt gör skäl för namnet ”levande historia”.

I den aktuella utställningen Spelar roll har man lyckats mycket väl med att koppla historien till vardagliga situationer i nutid – något som inte är alldeles lätt. Temat är åskådarrollen: hur det är att betrakta ett övergrepp, hur känslor och tankar går innan man fattar det där beslutet att göra eller inte göra något, och vad som kan hända om man vågar stå upp.

Några filmsekvenser från en liten by i krigets Tyskland visar hur en samling människor betraktar en polsk kvinna och en tysk man som förnedras på grund av sin rasförbjudna kärlek. Svensken Carl Hammarberg, som gripits efter en lynchning av tre svarta män i Duluth 1920, avslöjar sin fullkomliga oförståelse för dådets moraliska innebörd i sin vittnesbörd, som mest handlar om att han var en oskyldig åskådare. På övervåningen landar vi i nutiden vid tre tv-skärmar med dagsaktuella berättelser om den där gången vi lät det hända. Starkast intryck ger skildringen av de två killarna som sitter tysta och tvekar och inte vågar, utanför den stängda dörr bakom vilken deras kompisar våldtar en tjej.

Hopp om att man faktiskt kan spela en roll inges av den påhittiga installation som presenterar Gitta Serenys skildring av hur hon protesterade, när några brunskjortor tvingade hennes judiske barnläkare att skrubba gatan med en tandborste i Wien 1938. Berättelsen går igång just när man står i en skateboardramp och undrar över vad den gör i utställningen. Rampen visar sig vara en konstfärdig fotografisk anordning där bitar av ett foto visas i din egen skugga. Du är åskådaren och det du betraktar – om du väljer att ställa dig där det verkligen syns – är just en sådan situation som Sereny beskriver.

Överhuvudtaget har Forumet, i sin ambition att nå ungdomar, ansträngt sig för att använda tekniken på ett kreativt och spektakulärt sätt. I vissa fall blir det mycket effektfullt, som vid den vägg där filmatiserade ungdomar i naturlig storlek vänder sig mot dig och beskriver olika situationer de har varit med om. I andra fall fungerar det sämre. Innan man fått klart för sig vad Gitta Serenys fantastiska skateboardramp gör, har man redan läst berättelsen som finns exakt återgiven i text alldeles bredvid. Väl i rampen kan jag tänka mig att mången tonåring intresserar sig mer för det häftiga i att det uppträder bilder i dennes skugga, än för själva budskapet som sådant.

Sammantaget tror jag projektet, med extraresurser på Internet och allt, gör stor nytta ute i våra skolor. Reflektion över åskådarrollen sker förhoppningsvis kontinuerligt i klassrummen men det är alldeles strålande att Forumet kan komma med inspiration och hjälpa till att sätta in vardagens etiska dilemman i ett historiskt och samhälleligt perspektiv.

Här kan du läsa Aftonbladets recension.

Kommentera

Alliansen fostrar inte medborgare utan yrkesmänniskor