Museibloggen - till startsidan för museibloggen

Krigsbyte. Livrustkammaren - gammalt stöldgods blir rykande aktuellt i Livrustkammaren

jan 22, 13:32

Grunden för en bra utställning ligger i valet av tema. Hur kan vi få alla de här gamla tingen att tala? Hur kan de tillsammans säga något om såväl dået som nuet? Livrustkammarens publika avdelning måste ha slagit klackarna i taket när någon kläckte idén Krigsbyte. Ämnet är rykande aktuellt i en tid när amerikanska krigsveteraner säljer irakiska uniformer på e-bay. Som grädde på moset fanns en uppsjö av spännande föremål i svenska samlingar efter 1600-talets roffartåg.

Syndafallet av Lucas Cranach den äldre, 1530-tal, förmodligen en del av Pragbytet 1648. Foto: Helena Törnqvist Källa: Livrustkammarens hemsida.

Utställning är kronologiskt upplagd och vi får följa hur synen på krigets segrare och förlorare utvecklas med utgångspunkt i krigsroven under Gustav II Adolfs, Kristinas, Karl X Gustavs och Karl XII:s regeringsperioder. Det visar sig att vägen har varit snårig från 1600-talets praktik att segraren tar allt, fram till idag när endast krigsmateriel anses vara legitimt byte.

Ett folkrättsligt frö sås 1625 när Hugo Grotius (1583-1645) publicerar De jure belli ac pacis, ”Om rätt i fred och krig”. Han anslöt sig i hög grad till den gammaltestamentliga synen att segraren har rätt att plundra den motståndare som inte kapitulerat. Gustav Adolf lät sig inspireras av Grotius men önskade att denne kunde vara med i fält för att på plats få se svårigheterna att tillämpa högre principer mitt i krigets brutala verklighet. Som bl.a. Peter Englund har beskrivit så födde 1600-talets krig sig självt. Armén och trossen försörjde sig genom att rensa områdena de vandrade genom på resurser och rikedomar. Utan rov, ingen armé, således. Kapitulation var därför knappast någon hundraprocentig garanti för att slippa undan.

Till behovet att försörja armén och att premiera de framgångsrika fältherrarna kom de mer maktpolitiska drivkrafterna. Onekligen måste det ha stuckit i ögonen på ryssarna att Ivan den förskräckliges hjälm hamnade i svensk ägo (förvisso via Polen). Danskarna var förmodligen lika illa berörda av tanken på att 15-20 danska kungaporträtt stod att finna på Skokloster. Viljan att förnedra och bryta ned fienden till såväl kropp som själ, vilken ligger i krigets oförsonliga natur, innebar förstås att man inriktade sig särskilt på att komma över symbolladdade artefakter.

I Sveriges fall sammanföll intresset av att beröva danskar och katoliker deras kulturskatter med ambitionen att lyfta Sverige ur sin kulturella efterblivenhet. Om rustningar, regalier och förstklassig konst mest var för att ståta med, så var den stora mängden bokrov tänkta att användas i bildningssyfte.

Krigsbytesbok stulen i Würzburg 1631. Foto: Uppsala Universitet. Källa: Livrustkammarens hemsida.

Ja, all denna information och mer därtill blev jag delgiven av den alldeles utmärkta guiden. Livrustkammaren har gjort ett klokt val när de prioriterat att ha en allmän visning varje dag. Men hur hade upplevelsen blivit utan en begåvad ciceron? En utställning måste ju kunna tala på egen hand. Och visst, de stora huvuddragen finns sammanfattade i text, men i viljan att visa så många spännande saker som möjligt har man missat att ge tillräckliga och relevanta upplysningar om många föremål. Besökaren får t.ex. inte veta mycket om innehållet i böckerna som förevisas. För att förstå vad som ligger i montrarna måste man lägga 150 kronor på den (mycket läsvärda) katalogen.

Hur har man då försökt aktivera besökaren? Idag är det ju en regel att besökaren själv uppmanas att tänka till på något vis. Ibland förstärker detta förståelsen av materialet. Men som DN:s Lars Linder, i sin skarpsinniga kritik av dagens museikonst, visat, går detta ofta till överdrift. Ibland har faktiskt upplysning helt sonika ersatts med klatschigt formulerade frågor. ”Vad tror du?”

Även i Krigsbyte anmodas besökaren begrunda det han sett och hört. Genom att pilla i små guldmynt i glasrör får man ta ställning till de viktiga etiska frågor utställningen väcker. Dessa frågor, som huvudsakligen verkar rikta sig till ungdomar, förutsätter däremot inte att man verkligen tagit del av informationen, vilket Lars Linder tycks anse i sin recension. Man kan oftast ha en uppfattning ändå. Några av dem vädjar rent av till det primitiva i oss: Många av mina medbesökare var väldigt definitiva i sin uppfattning att man inte ska återlämna skatter! Och är det verkligen en relevant fråga idag, huruvida det är rätt att ta andra länders nationalsymboler? Här krävs efterarbete, alla lärare!

Helhetsintrycket av Krigsbyte är dock positivt. Här finns en röd och välstrukturerad tråd som ger ytterligare perspektiv på de stora historiska skeendena, här finns talande ting som inte bara stödjer denna större berättelse utan dessutom kryddar upplevelsen med alla de egna små anekdoter de bär på. Här problematiseras viktiga frågor om nationalism, återlämning av kulturskatter och internationell rätt.

Förmodligen Ivan den förskräckliges hjälm. Först stulen av polackerna under den stora oredan, 1611-12, sedermera snodd av svenska trupper i Warsawa 1655. Foto: Samuel Uhrdin Källa: Livrustkammarens hemsida.