PR-kungen Sven Hedin hade antingen avskytt...

15 september 09

...Kändisdjungeln eller varit programledare för det nykoloniala eländet. Japp, det är min bestämda uppfattning. Hedin gillade förstås inte andras nymodigheter inom kulturbranschen som "negermusik" och annat men om filmbolaget smickrat honom, cashat upp och förlagt programmet på en plats den gode Sven ändå var nyfiken på hade han självklart ställt upp.

Japp, har just läst Axel Odelbergs "Äventyr på riktigt" - en biografi över världens kändaste svensk innan andra världskriget. Väldigt medryckande läsning, om än aningen färgad av Hedins egna upphottade bästsäljarstoriesar om sina öden och äventyr. Upptäcktsresar-Sven var som Odelberg skriver en showman som visste hur man fick folk att vända sidor och hänföll med förtjusning gärna till de mest populistiska författar- och föreläsarknep för att egga sin publik. Skulle nog varit någon form av superstar idag också!

Till skillnad från bolagen bakom Kändisdjungeln gav han dock sina asiatiska medarbetare hyfsat betalt. I alla fall om man får tro Odelberg, som jag tror i det här fallet tror på Hedin.

Man kan förstås inte nämna Hedin utan att ta upp det där med vänskapen med Hitler. Hitler hade läst Sven Hedins fantasieggande reseskildringar och var som många tyskar ett stort fan av den kamelridande stockholmaren. När Hedin kom tillbaka till Tyskland förfördes han av führerns smicker och blev snabbt en trogen anhängare till århundradets näst störste massmördare (Stalin hade ihjäl fler va?). Som en blind, vägrade Hedin in i det sista att tro att Hitler hade någon vetskap om alla de grymheter som det rapporterades om.

Hedin var i mångt och mycket en man av sin tid och var som majoriteten av västvärldens befolkning fast rotad i ett socialdarwinistiskt tänk, med uppfattningen att det fanns högre och lägre stående folk. Och förstås att de som krigade bäst i slutändan skulle utrota klenare nationer. Samtidigt hade han en hel del sympati med koloniserade folk som gjorde motstånd. Innan han mot slutet, särskilt i sina dåliga stunder, blev en riktig praktantisemit så kungjorde han att han faktiskt var stolt över sin den sextondel "judiskt blod" som flöt i hans ådror. Den store Hitlerfantasten blev nämligen själv utsatt för en rad grova antisemitiska påhopp på 20-talet. Läs boken!

Och spana in några bilder på Sven på Stockholmskällan!

Kommentera

Dags att blåsa liv i museibloggen

15 september 09

Japp, tänkte göra ett nytt försök att börja blogga igen. Det kommer förmodligen handla mest om stockholmshistoria och stockholmshistorier eftersom jag numera jobbar som samordnare för ABM-samarbetet Stockholmskällan, www.stockholmskallan.se - en sajt som bara blir roligare och bättre ju mer den växer.

Kommentera

Rothenburgs Kriminalmuseum – tortyr och skam i montrarna

7 februari 08

Museibloggen on tour

Ett av Europas mest spännande museum är beläget högt upp på ett sydtyskt berg i den lilla medeltidspärlan Rothenburg. Kriminalmuseum skildrar hur straffrätten utvecklats genom århundradena – ett tacksamt ämne som ger en väldigt konkret bild av hur den europeiska vardagen och stadsbilden förändrats. Bortsett från den skrämmande brutaliteten är det mest slående de förmoderna bestraffningsmetodernas starka betoning av skam och offentlighet.

      

En vanlig rättslig påföljd var att tvingas bära en så kallad skammask som berättade för alla om ditt brott. Eftersom det hela ligger så långt bort i tid är det svårt att hålla sig för skratt när man betraktar t.ex. sladdertackans och horbockens maskar. Förmodligen var också avsikten att man skulle skratta åt de stackars satar som tvingades bära dem.

 

Brottslingens straff skulle inte blott tjäna som avskräckande exempel, utan även skapa en vi-känsla kring de värden staten och kyrkan förmedlade. De som inte förmådde leva efter överhetens bitvis drakoniska påbud fråntogs därför all sin mänskliga värdighet och förnedrades på gator och torg.

 

Det hela är tankeväckande och kan tjäna som ett varnande exempel för vår egen tid. I jakten på läsare lämnar media allt oftare ut känsliga uppgifter om olika rättsfall. När var och en är sin egen publicist blir det lätt att få fram ett namn och hänga ut dömda och icke-dömda för allmän bespottning på Internet.

 

Museet berättar också om tortyren som förhörsmetod. Intressant är att flera av tortyrredskapen är oanvända och förmodligen endast nyttjats för att skrämmas. Man kan dock inte låta bli att förundras över vilken uppfinningsrikedom människan visar upp när det gäller att manifestera sin makt. Här finns sträckbänkar, redskap för att slita ut naglar, tumskruvar och andra läskigheter. Man kan även beskåda en hel del tortyrinstrument avsedda för att bestraffa väldigt specifika brott, t.ex. en ”bagarstol”. Hade en bagare funnits skyldig till att sälja för smala limpskivor klämdes han fast i denna metallanordning och ställdes ut på torget för att möta menighetens spott och spe.

 

Har du vägarna förbi Rothenburg bör du definitivt stanna till i några dagar. Den lilla staden är i sig en upplevelse och har en lång och spännande historia som man arbetar hårt för att levandegöra. Den medeltida stadskärnan, med ringmur och allt, har restaurerats efter andra världskrigets bombningar vilka ödelade fyrtio procent av staden.

 

Utsikt över en del av det gamla Rothenburg från ett av stadens torn. 

 

Stadens strategiska läge högt uppe på ett berg med utsikt över de närmsta omgivningarna var förmodligen orsaken till att en borg anlades här på 1100-talet. På 1200-talet blir staden en fri riksstad och 1544 når reformationen staden som blir en protestantisk utpost i det katolska Sydtyskland. På torget kan man se ett klockspel som illustrerar hur borgmästare Nusch räddar staden genom att svepa en dryg liter vin. Händelsen utspelade sig under trettioåriga kriget, närmare bestämt år 1631, när general Tillys kejserliga trupper ockuperat staden. Rothenburgarna, som förgäves hade väntat på de svenska truppernas understöd, skulle ha fått se sin stad skövlad om borgmästaren förlorat denna vadslagning.

Kommentera

Krigsbyte. Livrustkammaren - gammalt stöldgods blir rykande aktuellt i Livrustkammaren

22 januari 08

Grunden för en bra utställning ligger i valet av tema. Hur kan vi få alla de här gamla tingen att tala? Hur kan de tillsammans säga något om såväl dået som nuet? Livrustkammarens publika avdelning måste ha slagit klackarna i taket när någon kläckte idén Krigsbyte. Ämnet är rykande aktuellt i en tid när amerikanska krigsveteraner säljer irakiska uniformer på e-bay. Som grädde på moset fanns en uppsjö av spännande föremål i svenska samlingar efter 1600-talets roffartåg.

Syndafallet av Lucas Cranach den äldre, 1530-tal, förmodligen en del av Pragbytet 1648. Foto: Helena Törnqvist Källa: Livrustkammarens hemsida.

Utställning är kronologiskt upplagd och vi får följa hur synen på krigets segrare och förlorare utvecklas med utgångspunkt i krigsroven under Gustav II Adolfs, Kristinas, Karl X Gustavs och Karl XII:s regeringsperioder. Det visar sig att vägen har varit snårig från 1600-talets praktik att segraren tar allt, fram till idag när endast krigsmateriel anses vara legitimt byte.

Ett folkrättsligt frö sås 1625 när Hugo Grotius (1583-1645) publicerar De jure belli ac pacis, ”Om rätt i fred och krig”. Han anslöt sig i hög grad till den gammaltestamentliga synen att segraren har rätt att plundra den motståndare som inte kapitulerat. Gustav Adolf lät sig inspireras av Grotius men önskade att denne kunde vara med i fält för att på plats få se svårigheterna att tillämpa högre principer mitt i krigets brutala verklighet. Som bl.a. Peter Englund har beskrivit så födde 1600-talets krig sig självt. Armén och trossen försörjde sig genom att rensa områdena de vandrade genom på resurser och rikedomar. Utan rov, ingen armé, således. Kapitulation var därför knappast någon hundraprocentig garanti för att slippa undan.

Till behovet att försörja armén och att premiera de framgångsrika fältherrarna kom de mer maktpolitiska drivkrafterna. Onekligen måste det ha stuckit i ögonen på ryssarna att Ivan den förskräckliges hjälm hamnade i svensk ägo (förvisso via Polen). Danskarna var förmodligen lika illa berörda av tanken på att 15-20 danska kungaporträtt stod att finna på Skokloster. Viljan att förnedra och bryta ned fienden till såväl kropp som själ, vilken ligger i krigets oförsonliga natur, innebar förstås att man inriktade sig särskilt på att komma över symbolladdade artefakter.

I Sveriges fall sammanföll intresset av att beröva danskar och katoliker deras kulturskatter med ambitionen att lyfta Sverige ur sin kulturella efterblivenhet. Om rustningar, regalier och förstklassig konst mest var för att ståta med, så var den stora mängden bokrov tänkta att användas i bildningssyfte.

Krigsbytesbok stulen i Würzburg 1631. Foto: Uppsala Universitet. Källa: Livrustkammarens hemsida. 

Ja, all denna information och mer därtill blev jag delgiven av den alldeles utmärkta guiden. Livrustkammaren har gjort ett klokt val när de prioriterat att ha en allmän visning varje dag. Men hur hade upplevelsen blivit utan en begåvad ciceron? En utställning måste ju kunna tala på egen hand. Och visst, de stora huvuddragen finns sammanfattade i text, men i viljan att visa så många spännande saker som möjligt har man missat att ge tillräckliga och relevanta upplysningar om många föremål. Besökaren får t.ex. inte veta mycket om innehållet i böckerna som förevisas. För att förstå vad som ligger i montrarna måste man lägga 150 kronor på den (mycket läsvärda) katalogen.

Hur har man då försökt aktivera besökaren? Idag är det ju en regel att besökaren själv uppmanas att tänka till på något vis. Ibland förstärker detta förståelsen av materialet. Men som DN:s Lars Linder, i sin skarpsinniga kritik av dagens museikonst, visat, går detta ofta till överdrift. Ibland har faktiskt upplysning helt sonika ersatts med klatschigt formulerade frågor. ”Vad tror du?”

Även i Krigsbyte anmodas besökaren begrunda det han sett och hört. Genom att pilla i små guldmynt i glasrör får man ta ställning till de viktiga etiska frågor utställningen väcker. Dessa frågor, som huvudsakligen verkar rikta sig till ungdomar, förutsätter däremot inte att man verkligen tagit del av informationen, vilket Lars Linder tycks anse i sin recension. Man kan oftast ha en uppfattning ändå. Några av dem vädjar rent av till det primitiva i oss: Många av mina medbesökare var väldigt definitiva i sin uppfattning att man inte ska återlämna skatter! Och är det verkligen en relevant fråga idag, huruvida det är rätt att ta andra länders nationalsymboler? Här krävs efterarbete, alla lärare!

Helhetsintrycket av Krigsbyte är dock positivt. Här finns en röd och välstrukturerad tråd som ger ytterligare perspektiv på de stora historiska skeendena, här finns talande ting som inte bara stödjer denna större berättelse utan dessutom kryddar upplevelsen med alla de egna små anekdoter de bär på. Här problematiseras viktiga frågor om nationalism, återlämning av kulturskatter och internationell rätt.

Förmodligen Ivan den förskräckliges hjälm. Först stulen av polackerna under den stora oredan, 1611-12, sedermera snodd av svenska trupper i Warsawa 1655. Foto: Samuel Uhrdin Källa: Livrustkammarens hemsida.

 

Kommentera

Alliansen fostrar inte medborgare utan yrkesmänniskor

17 januari 08

DN:s kulturskribent Mikael Löfgren skildrar idag på ett förtjänstfullt sätt den mer eller mindre outtalade ideologi som ligger bakom Alliansens beslut att återinföra inträdena på de statliga museerna: Borgerlighetens kritiska inställning till medborgarfostran. Staten ska inte pådyvla vuxna människor demokratiska ideal och medborgerliga dygder.

Löfgren visar vidare hur kulturministerns yttrande ger uttryck för värderingen att vuxenhet handlar om att kunna betala för sig. Och det är just det här som är pudelns kärna: Även de borgerliga har en ambition att fostra oss som nått myndig ålder. Deras paternalism handlar dock inte om bildning och aktivt deltagande i den politiska processen. Deras paternalism handlar om kompetens och aktivt deltagande i det ekonomiska livet. Vi ska inte bli medborgare utan effektiva och självständiga öar i det marknadsekonomiska spelet.

Till detta behöver vi inga spännande och stimulerande offentliga rum. Till detta behövs inte arenor där hjärnan för en stund kan lämna det ständigt pågående jobbsnurret. Där man kan reflektera över samhälle, historia och framtid.

Som Löfgren skriver vill Alliansen däremot fortfarande inte riktigt släppa barnens medborgerliga fostran. Någon slags gemensam värdegrund ska trots allt till om samhället inte ska falla i bitar, tycks man tänka. Därför har man beslutat att bevara fri entré för dem under nitton år. Problemet är förstås att det oftast är föräldrar som tar initiativ till att familjen drar iväg på en utställning.

Och detta är ett återkommande problem: När alliansen danar oss vuxna till oberoende kassakor, när de minskar vår möjlighet att nyttja gemensamma resurser, när de gör oss otrygga, så drabbar det i slutändan barnen. 

 

Kommentera

Spelar roll. Forum för levande historia - en bra resurs för skolor i värdegrundsarbetet

16 januari 08

När Forum för levande historia grundades var jag mycket tveksam. Bortsett från de småsinta tankarna om att detta var billiga politiska poäng för Göran Persson var jag mycket skeptisk till den tydliga fokuseringen på Förintelsen. Det rasistiska och socialdarwinistiska arvegodset är allmäneuropeiskt och nazismen endast dess mest extrema uttryck.

Just därför är Nazityskland också ett otillräckligt exempel om man vill sprida kunskap om diskriminering, förföljelse och folkmord. Att ta sin utgångspunkt i det mest extrema istället för alla de små steg som leder dit är problematiskt.

Förintelsen blir lätt ett udda inslag i historien som liksom bara hände på grund av de där märkliga, obegripliga och allt igenom onda nazisterna. Något väldigt långt ifrån oss själva. Jag kände att det var minst lika viktigt att sprida kunskap om det ideologiska klimat som låg bakom: nationalismen, imperialismen, kolonialismen.

Med dessa reservationer måste jag medge att Forumet har kommit att bli en bra resurs för skolor i arbetet med värdegrundsfrågor och faktiskt gör skäl för namnet ”levande historia”.

I den aktuella utställningen Spelar roll har man lyckats mycket väl med att koppla historien till vardagliga situationer i nutid – något som inte är alldeles lätt. Temat är åskådarrollen: hur det är att betrakta ett övergrepp, hur känslor och tankar går innan man fattar det där beslutet att göra eller inte göra något, och vad som kan hända om man vågar stå upp.

Några filmsekvenser från en liten by i krigets Tyskland visar hur en samling människor betraktar en polsk kvinna och en tysk man som förnedras på grund av sin rasförbjudna kärlek. Svensken Carl Hammarberg, som gripits efter en lynchning av tre svarta män i Duluth 1920, avslöjar sin fullkomliga oförståelse för dådets moraliska innebörd i sin vittnesbörd, som mest handlar om att han var en oskyldig åskådare. På övervåningen landar vi i nutiden vid tre tv-skärmar med dagsaktuella berättelser om den där gången vi lät det hända. Starkast intryck ger skildringen av de två killarna som sitter tysta och tvekar och inte vågar, utanför den stängda dörr bakom vilken deras kompisar våldtar en tjej.

Hopp om att man faktiskt kan spela en roll inges av den påhittiga installation som presenterar Gitta Serenys skildring av hur hon protesterade, när några brunskjortor tvingade hennes judiske barnläkare att skrubba gatan med en tandborste i Wien 1938. Berättelsen går igång just när man står i en skateboardramp och undrar över vad den gör i utställningen. Rampen visar sig vara en konstfärdig fotografisk anordning där bitar av ett foto visas i din egen skugga. Du är åskådaren och det du betraktar – om du väljer att ställa dig där det verkligen syns – är just en sådan situation som Sereny beskriver.

Överhuvudtaget har Forumet, i sin ambition att nå ungdomar, ansträngt sig för att använda tekniken på ett kreativt och spektakulärt sätt. I vissa fall blir det mycket effektfullt, som vid den vägg där filmatiserade ungdomar i naturlig storlek vänder sig mot dig och beskriver olika situationer de har varit med om. I andra fall fungerar det sämre. Innan man fått klart för sig vad Gitta Serenys fantastiska skateboardramp gör, har man redan läst berättelsen som finns exakt återgiven i text alldeles bredvid. Väl i rampen kan jag tänka mig att mången tonåring intresserar sig mer för det häftiga i att det uppträder bilder i dennes skugga, än för själva budskapet som sådant.

Sammantaget tror jag projektet, med extraresurser på Internet och allt, gör stor nytta ute i våra skolor. Reflektion över åskådarrollen sker förhoppningsvis kontinuerligt i klassrummen men det är alldeles strålande att Forumet kan komma med inspiration och hjälpa till att sätta in vardagens etiska dilemman i ett historiskt och samhälleligt perspektiv.

Här kan du läsa Aftonbladets recension.

Kommentera