”Lång fin blond”

av Claes Carlsson

En av vårens absoluta höjdpunkter är Claes Carlssons roman ”Lång fin blond” (Nordstedts förlag.) Bokens karaktärer befinner sig i vad man skulle kunna beskriva som ”övre slum”. Det är Tapas, som jobbar i Spanien som en kombination mellan tolk och knarklangare, och även extraknäcker som väpnare i ett tornerspel för turister i en skitful riddarborg i Albir tre dar i veckan. Det är Benny, en lönnfet heroinmissbrukare med hästsvans och dödskalleringar, som trots sina laster får ihop det med Hanna, en lång fin blond. Och så slutligen Bo, romanens berättar-jag, som med sina vänner tillbringar dagarna i Stockholm med att filosofera över musik, mat och droger och karaktärisera världen i antingen leda eller effektsökeri.

Med en sådan utgångspunkt borde ”Lång fin blond”, i sin svenska skildrares hand, låta sig ledas mot en tragisk beskrivning av förlorarnas vardag. Det gör den inte. I stället får vi möta en ovanligt avslappnad berättelse, härligt rå och underhållande i sin totala avsaknad av moraliserande analys och segdragen eftertanke. Med detta inte sagt att den är ytlig. Claes Carlsson har tecknat sina porträtt med lyckad galghumor, men med en stor portion värme och medvetenhet. Träffsäkra replikskiften och fantasifulla anekdoter; alla framförda med en språklig säkerhet som gör romanen till en oförglömlig läsupplevelse.

Inte minst berättar-jagets återkommande sidospår, där han med Hans Villius röst malande i huvudet, kokar ihop engelska släktepos med spänningsfyllda intriger, bidrar till många ovärdiga men härligt förlösande skratt. En fullträff!

Kommentera