”Den sista myten”

av Sigge Eklund

Från ingenstans – rakt in på Puls innelista. Så beskrevs den 25-årige Sigge Eklunds skönlitterära debut, när han för tre år sedan skrev romanen ”Synantrop”; en berättelse om en ung krönikörs smärtsamma kärlekshistoria. I dagarna är han aktuell med sin andra roman ”Den sista myten”. (Albert Bonniers förlag)

Sigge Eklunds romankaraktär är här en författare som genom ett anonymt samtal får en förfrågan om att skriva en biografi över en nyss avliden filmregissör – herr B. I sökandet efter upplysningar om B: s liv, kommer han över dennes gamla dagböcker och anteckningar som snart leder honom in på helt andra vägar än han själv tänkt sig. I stället för att skriva biografin, drivs han nu själv in i ett sökande efter svar på de frågor B ställde under sin levnadstid. Vad är det som gör att konsten griper tag i människan, berör henne, får henne att skratta, gråta och känna? Vilka mekanismer och strukturer kan vi finna bakom det som händer inom henne? Är upplevelserna i själva verket ett resultat av nedärvda arketyper som är gemensamma för alla människor?

B: s forskning utgår från de frågor om dramaturgi han ställt sig som filmare under 60-talet: ”Spädbarnet ler mot ett leende ansikte, blir rädd av ett argt ansikte, trots att det inte har någon som helst erfarenhet av världen. Det finns någonting där inne redan från början som de första intrycken framkallar.”

Men forskning för B övergick alltmer till en besatt längtan att få svaren på de ofullkomligheter han upplevde i livet självt. Arv eller miljö? Socialbiologi eller behaviorism?

Sigge Eklunds roman är dock inte enbart en idéroman, stöpt och skapad ur läsningar av beteendeinriktad biologi och jungiansk psykologi. Bakom de yttre strukturerna, vilar ständigt berättelsen om den enskilda människas livsviktiga sökande efter sanningen. En nödvändighet som kanske inte alltid kan förklaras utifrån bestämda mönster och modeller.

Kommentera