Presentation

Humanist. Hammarbyare. Pappa. Lärare. Historiefantast.

Det är pappas fel att jag är humanist. Han lärde mig alla fyra räknesätten innan jag börjat skolan. Matte blev därför inte särskilt spännande under lågstadiet. Roligare var de grekiska myterna fröken spelade upp på band.

Mamma är också medskyldig. Sedan jag formulerade min första grammatiska groda har hon vårdat mitt språk och diskuterat språkets nyanser. Båda har förresten envisats med att ständigt prata kultur, historia och politik. Uppväxten var belamrad av böcker, böcker som jag in i det sista försökte undvika. Men till slut får man ju kapitulera.

Hammarbyare blev jag när jag som åttaåring flyttade från Södermalm till Äppelviken. Det blev onekligen en kontrast efter en barndom på barrikaderna, på SKP-läger och Vietnamdemonstrationer. Som aktiv vänsterextremist var det svårt att svälja att alla mina nya klasskamrater var moderater. Uppror krävdes! Som många andra invandrare med anpassningsproblem valde jag att mytologisera mitt forna hemland – Hammarbyland. Eftersom jag älskade själva fotbollen också, så föll det sig naturligt att resa land och rike runt med Bajenfans när jag kom upp i övre tonåren. Och ja, jag var i Karlstad -89. Sånt får man bara vara med om en gång i livet.

Pappa har jag varit hela mitt vuxna liv. Jag tror att jag alltid ville ha barn. Jag minns att jag redan som fjortis drömde om att jag hade ett barn, att jag var långtradarchaffis och jag och min lille grabb åkte runt i Europa. När Simon föddes i januari 1995 var jag överlycklig. Ambitionen var såklart att bli världens bästa farsa. Min plan var att dränka honom i kärlek och trygghet. Det funkade bra i början, men det svåra började ganska snart. Att växa är ju att bli mer självständig, att bli trygg själv. Uppväxten är tusentals små steg ur beroendet av föräldern. Det krävs mycket klokskap och kärlek för att hjälpa sina små ut på livets hala is, bort från din trygga famn. Tolv år senare kan jag konstatera att jag i alla fall har världens bästa son. Och nu har jag fått en till liten guldklimp. David – superbebisen.

Det var förresten tack vare Simon jag skaffade mig en utbildning. Det kändes som att pappor behövde det. Att vara lärare verkade vara ett viktigt yrke.

Låt mig sammanfatta: Man jobbar som lärare för att få se den där nervösa sjuan bli en estradör i nian, för att få se den tuffa killen som ”hatar svenska” snickra ihop en bra historia, för den där gången den tysta talade, för alla gånger kidsen fattar ”grejen”, alla gånger eleverna ställer en fråga som ställer mig, för varje litet steg framåt, för alla motgångar vi lyckas hantera tillsammans, för alla de goda samtalen.

Och så får man, i alla fall ibland, fördjupa sig i sitt favoritämne. I mitt fall historia.

Jag har alltid varit något av en eskapist. Och finns det en bättre tillflyktsort än det förflutna? Det förflutna är per definition mystiskt. Hur vi än vänder och vrider på de historiska lämningarna finns det alltid utrymme för spekulation. Att pussla ihop alla talande kvarlämningar till ett gripbart helt går inte utan viss fantasi. Historien består av många goda historier.

Det förflutna ger perspektiv på tillvaron. Vår tillvaro är bara en av många tänkbara. Saker har förändrats. Visst, historien berättar om det allmänmänskliga och den upprepar sig men nog händer det en hel del nytt också. Historien är befriande på det viset.

På senare tid har jag börjat fördjupa mig särskilt i Stockholms historia eftersom jag nu gör visningar för Stockholms Stadsmuseum. Ett underbart arbete! Stockholm rymmer fantastiska berättelser och med hjälp av litteraturen och arkitekturen kan man röra sig mellan svartbrödernas och gråbrödernas fromma klosterliv och miljonprogrammens rationella välfärdsdröm.

Läs mer om mina visningar här.