Svenskar inte alls rädda – Eberhards ”svenska paniksyndrom” är klassiska högerfördomar

dec 30, 14:26

Jag såg chefen för St:Görans psykiatriska akutmottagning, David Eberhard, föreläsa på TV för några veckor sedan. Med en rad exempel förlöjligade han den svenska ambitionen att skapa en så trygg och säker miljö som möjligt. Cykelhjälmar skulle till exempel vara ett uttryck för svenskens neurotiska trygghetsnarkomani. Eberhards slutsats var att vår överdrivet säkra tillvaro och vilja att minimera risker fått följden att vi inte kan hantera situationer när allt går åt helvete. Att svensken i grunden är så otrygg att han får panik och blir handlingsförlamad när något farligt väl inträffar. ”Det nationella paniksyndromet har förvandlat oss till rädda trygghetsnarkomaner”, skriver Eberhard.

Det hela är en tankefigur som ligger helt rätt i tiden. Svensken skall nu bli vuxen och självständig och pappa staten ska inte curla sönder oss stackars veka medborgare. Förutsägbart nog jublar idag DN:s Hanne Kjöller och höjer Eberhard till skyarna. Kjöller som försörjer sig på att skriva små kolumner vars centrala budskap så gott som alltid är en fet empatilös spark nedåt mot dem som har svårt att anpassa sig till dagens samhälle, appelleras förstås av tanken att det är mindre trygghet vi behöver. Tänk vad bra! Här har vi en man som kan formulera en filosofi som rättfärdigar den sociala nedmonteringen. De ”nya moderaterna” borde anlita Eberhard som chefsideolog.

Men låt oss titta på påståendet att svenskar inte kan hantera kriser och överlag är mer rädda och otrygga än andra människor. Låt oss lyfta blicken ett par centimetrar och kika ut över vårt klot.

I vilka länder finns tryggare människor? Vi kan börja med att utesluta fattiga och odemokratiska länder. Där är rädslan av självklara skäl större och misstänksamheten mot nästan legio. Vi kan också göra den klassiska jämförelsen med USA. En rik ”demokrati” som saknar socialt skyddsnät. Är folk mindre rädda och mer trygga där? Möjligen de som har en rik familj, som har välfärdsstaten i familjen så att säga. Men ta en tripp till Los Angeles förorter. Människorna där är garanterat skrajare än den genomsnittlige svensken. Hälsa på alla de som inte har råd med sjukförsäkringar. Är de bättre på att hantera kriser? Nej, det är de inte. De är räddare, har en generellt sett lägre tillit till sina medmänniskor, och fattar därför sämre beslut. Till exempel fattar många beslutet att sova med en pistol under kudden. Något som skulle betraktas som sinnessjukt i Sverige. Ett tryggt beteende? Det är bl.a. på grund av otryggheten och rädslan som våldsbrotten är så mycket mer frekventa i USA.

Ungdomarna jag arbetat med under mina lärarår må vara halvtaskiga i matte men de flesta är fantastiska i kriser. När något händer sluter de upp och tar hand om varandra. Det har de fått lära sig att man ska. De har också lärt sig att man i allmänhet faktiskt kan lita på varandra, att när hemska saker händer kommer man att få hjälp och man förväntas hjälpa andra som hamnar i svårigheter.

Eberhards mest slående exempel på det svenska paniksyndromet är Utrikesdepartementets förvirrade beteende under Tsunamikrisen. Upprördheten över UD:s tafflighet kan dock lika gärna ses som ett uttryck för de höga förväntningar vi har på varandra. Att felstegen uppmärksammades så mycket var förmodligen just på grund av att de var undantag från regeln. Regeln att vi i Sverige ingriper och tar hand om varandra i svåra stunder.

I en internationell jämförelse blir Eberhards teori om det svenska paniksyndromet ett skrattretande exempel på hur man låter sina fördomar fladdra ut i eleganta rationaliserande resonemang.