En Schenström lägger sig över Sveriges politiska landskap

nov 11, 18:03

Ja, det var fel av statssekreteraren att supa sig full i tjänst, ja, det var fel att ljuga om det. Det är fel med svartarbete och det har sitt intresse att moderaterna har så svårt att rekrytera någon som gillar att betala skatt. Inte för att det är någon vidare nyhet.

Samtidigt klingar det falskt när alla oppositionspolitiker hakar på drevet, KU-anmäler och fördömer i hårda ordalag. Vore det inte upplyftande om Sahlin, Ohly och Eriksson kort konstaterat att Ulrica Schenström begått ett tjänstefel och bör gå, ”men hörrudu reportern, vi låter väljarna själv ta ställning till detta, vi vill gärna prata litet politik istället. T.ex. funderar vi som bäst på hur man kan kombinera en låg arbetslöshet med värdiga arbetsvillkor och en schysst arbetslöshetsförsäkring”.

Personval

Vi svenskar får väl vad vi förtjänar. I Sverige väljer vi inte politik, vi väljer (bort) personer. I mediebrusets Schen verkar det bara finnas plats för en Ström av personteckningar, personliga tragedier och dramor. I mörkret bortom Aftonbladets hemsida jobbar det politiska Sverige samtidigt med utredningar, motioner och ideologiska frågor. Där stöts och blöts olika förslag om hur livet kan bli litet drägligare. Visst finns där intressen företrädda, men de är inte bara av personlig karaktär.

Eller finns den där världen fortfarande? Jag hör sällan talas om den.

Att ”vinna” debatten

Finns det förresten politiska reportrar med yrkesstolthet? Allt fokus efter en TV-debatt mellan t.ex. Sahlin och Reinfeldt handlar om form. Föga refereras och diskuteras innehåll. Den och den ”vann debatten”. Den och den ”gjorde ett osäkert intryck”. Man intervjuar sällan människor om vad de tyckte om de idéer som lades fram. Man frågar dem vem som vann. T.o.m. statsvetarna hakar på. De analyserar också lydigt de retoriska orsakerna till att X vann debatten. Alla förmedlar bilden att politik inte handlar om politik utan bara om att vinna.

Visst är det fel att supa på jobbet!

Media har inte bara till uppgift att granska makten, utan även själva politiken. Denna uppgift har den tredje statsmakten synbarligen helt glömt bort. De enda sakfrågor som får något som helst genomslag i etern är de principiella konsekvenserna av att politiker misskött sig på ett eller annat sätt. Dessa sakfrågor är väl så viktiga, men samtidigt är de frågor folk är relativt eniga om. Därför blir det ingen vidare diskussion. Det är som sagt fel att supa när man har jour. Någon som har en annan uppfattning?

Tråkigt nog är det ju så att politikerna själva inkorporerat medias logik i sina själar. Träffar du några politiskt yrkesverksamma över en bit mat kan du ge dig dän på att de inte kommer prata politik. De kommer att prata strategi. De kommer att tala om hur de ska lyckas med nästa medieutspel. De kommer cyniskt garva åt andras misstag. Blir det litet lulligt och förtroligt kommer de inviga dig i spelets regler. Jag saknar politiker som står upp för politiken. En politiker som vill föra politiken tillbaka upp på dagordningen. En politiker som otaktiskt utnyttjade dreven till att hävda att det är sakfrågorna som intresserar dem.