Riddarhuset vårdar föreställningen om allas olika värde

Varje år sedan jag blev myndig har jag fått en räkning från Riddarhuset. Medlemsavgiften, som i det här fina sällskapet kallas ”kapitationsavgift”, har tidigare legat på någon dryg hundring. Nu är den tydligen på 300 riksdaler och totalt har jag samlat på mig en ”skuld” på 2800 kronor. Trots att jag aldrig betalat avgiften fortsätter de att skicka räkningen, år efter år. Man tycker de borde fatta vinken. - Aha, han vill inte vara med i vår förening! Men inte då.

Min pappa och farbror lär ha gjort ett mer seriöst försök att komma ur sällskapet på 60-talet. De skrev, vad jag hört, ett gäng brev och levde rövare. Men si, det gick absolut inte. Vi står alla fortfarande med i adelskalendern. En gång adel, alltid adel.

Man undrar vad som driver Riddarhusgänget att helga minnet av ståndssamhället och adelsprivilegierna. Det är ju inte direkt något att vara stolt över. Länge har jag funderat över vad det är för märklig social mylla som kan nära en sådan otidsenlig och demokratifrämmande kultur. Hela idén om att man föds in i ett särskilt fint sällskap som man inte ens har rätt att lämna är makaber. När gruppen ifråga dessutom har sina historiska rötter i den statligt sanktionerade överhetsgruppen i ett institutionaliserat system av förtryck blir det bara för mycket.

Några av mina släktingar har litet tafatt försvarat riddarklubben och menat att det faktiskt också är en kultur- och historievårdande organisation. Kapitationsavgiften går ju till att vårda bland annat Riddarhuset. Dessutom har de pekat på alla fina stipendier en fattig och ambitiös adelsman kan söka om han bara betalar den där avgiften…

Det tycks mig dock som om de höga herrarna vårdar historien väl ömt. Den museala artefakten manlig överhöghet putsas och omhuldas uppenbarligen med den största värme. Hör här vad tidigare direktionsordförande Johan Nordenfalk säger om greve Douglas motion om att bjuda in damerna till finrummet:

”Jag har en känsla av att börjar man öppna en dammlucka är det svårt att hålla emot när vattenströmmarna väller fram.”

En fantastiskt rolig bild. Stackars Nordenfalk och hans kompisar uppbådar all sin styrka, röda av anspänning, blöta av svett försöker de hålla emot direktionsdörren. Från andra sidan pressar någon form av naturkraft på, en ”vällande vattenström” av kvinnor som inget hellre vill än att komma in och sno cigarrerna och punschen.

Motionen avslogs förstås. Inte konstigt med tanke på att hela den grundläggande idén med adelskap är ojämlikhet och exkluderande. Heder åt greve Douglas som försökte. Heder åt greve Hamilton som hoppade av ledningen. Än mer heder åt den som motionerar om föreningens upplösning.

Kommentera

1. Jag har en fråga ang avgiften till Riddarhuset.
   En gammal arbetskamrat av adlig börd berättade att från allra första början betalades avgiften för rätten att bli halshuggen om man dömdes till dödsstraff.

   — Gunilla · jan 18, 16:35 · #

2. Har inte kollat upp det, men jag tror det är ytterligare en rolig skröna. Det stämmer att dödsdömda adelsmän undgick galgen och fick möta döden via handbilans betdligt skonsammare hugg. Kapita syftar dock i det här sammanhanget, tror jag, på att det var en avgift alla adelsmän skulle betala, dvs en avgift per huvud, eller om man så vill per capita.

   — Kettil · jan 18, 22:36 · #

3. Hej, bror!

   Här kan man hitta mer information om kapitationsavgift.

   http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudskatt

   M.v.h.

   Egil

   — Egil Mannerheim · okt 28, 00:27 · #

Föräldrars slarv ska inte drabba barnen Bristen på sammanhang för oss närmare tunnan med tjära och fjädrar