Gör om SFI till praktikförmedling

Det är bra att Björklund och Sabuni har lagt fram ett åtgärdsprogram för SFI, men tyvärr känns det som att de skjuter något vid sidan av målet. Om målet är att lära sig svenska så är det nämligen synnerligen olämpligt att umgås mest med människor som just har det gemensamt att de inte kan det språket. Särskilt när det vimlar av goda svensktalare alldeles utanför klassrumsdörrarna.

Nästan alla som går på SFI har någon, ofta några, klasskamrater som talar samma språk. Om vi går till oss själva kan vi nog alla erkänna att vi av bekvämlighet helst socialiserar med sådana som det är lätt att prata med. Det blir liksom roligare så. Och hur fantastiskt kompetent läraren än är så skulle de flesta invandrare lära sig mer svenska om de istället umgicks med svenskar.

SFI borde därför omorganiseras från grunden. Institutionens centrala uppgift borde vara att placera studenterna i svensktalande miljöer. Det är ingen lätt sak att finna lämpliga praktikplatser, men om detta görs till inrättningens huvudsyssla bör det gå att ordna, kanske med litet hjälp av ”ekonomiska incitament” för praktikantmottagarna från skattmästare Borg.

Praktiken skulle sedan på förtjänstfullt sätt kunna kombineras med några färre lärarledda lektioner på eftermiddagen. Förmodligen har de studerande, efter en arbetsdag där de ständigt behövt förstå och göra sig förstådda av svenskar, en rad frågor att ta upp. Dessa frågor kan bli utgångspunkten för den teoretiska undervisningen. Lektionens innehåll torde då komma att svara direkt mot vad eleven upplever som ett konkret språkligt behov. Man vill ju fatta vad man gör och vad som händer i den miljö man befinner sig.

Men att läsa och skriva då? Ja, det är viktigt, men när man börjar lära sig ett nytt språk vill jag hävda att det är sekundärt. Vi börjar inte med att ge penna, bok och fyll-i-luckan-övningar till våra bebisar. Vi interagerar muntligt med dem, med miner, gester och andra åtbörder som hjälper kommunikationen. Det är ett grundläggande problem i landets språkundervisning att vi i så hög grad utgår från det skrivna (och i allra värsta fall utifrån grammatikövningar). Efter mina år som engelsklärare vet jag att det går betydligt snabbare att få en ”svag” elev att börja tala och förstå litet talad engelska, än att få den att läsa och skriva bra. Det är enklare och roligare att börja med talet.

Den känslomässiga belöning man får när man märker att man kan tala litet och utbyta några få tankar är stark och ögonblicklig. Man får nämligen direkt bekräftelse av den man talar med. Det talade har redan när man är nybörjare en riktning och ger oftast en direkt respons. Det skrivna är i början bara lösryckta övningar utan varken sammanhang eller mottagare.

Möjligen skulle man kunna avsluta SFI-dagen med att sitta i lärarledda smågrupper och jobba utifrån en skönlitterär text, som man läser och diskuterar tillsammans. På så vis kan man börja närma sig skriften, läsandet, kulturen och de mer abstrakta begreppen.

Slutligen bör man premiera de lärare som tar sig an de svåraste uppdragen. Det är mycket svårare att lära en nyanländ invandrare svenska än att jobba med duktiga, läsvana och högmotiverade elever på naturvetarprogrammet. Följaktligen bör också den som tar sig an detta uppdrag ha en betydligt högre lön än den svensklärare som glider runt i ett klassrum med ungdomar från akademikerhem. Idag är det ofta dåligt betalda och oerfarna lärare som har hand om SFI och gymnasiets motsvarigheter. Ja, min erfarenhet är att det så gott som alltid är den senast anställda som får ta sig an dessa klasser då de lärare som varit länge på skolan hellre väljer att jobba på de program där eleverna är helt självgående. De får ju lika mycket pröjs ändå. Om inte mer, av någon konstig anledning.

Och förresten – sådana där kontextlösa grammatikövningar ska vara fullständigt förbjudna innan eleven har ett hyfsat ordförråd. Man kan inte snickra ett hus utan byggstenar, och innan husbygget kan sättas igång måste den språknakne samla in arbetsmaterialet - orden. De flesta får ändå mer känsla för grammatik och meningsbyggnad bara genom att ofta utsättas för språket. Grammatikundervisning som den är idag är endast relevant för den försvinnande lilla minoritet som inte känner av, utan istället via logisk slutledning försöker räkna ut i vilken ordning orden ska placeras. Sägas ska att språklärare med all sannolikhet är fruktansvärt överrepresenterade i den minoriteten.

Alltså: SFI ska bestå av lika stor del SYO-konsulenter som lärare, praktiken ska vara det bärande fundamentet och undervisningen ska utgå från de språkliga frågor som väckts under det dagliga mötet med svennarna. De texter man arbetar med ska vara meningsfulla, ge kulturkännedom, introduceras i små grupper och alltid följas av diskussion. Lärarna ska definitivt vara bland de bäst betalda. Det är en bra start.

Här är Aftonbladets och SvD:s artiklar om saken.

Kommentera

1. Jan Björklund behövde en nioårig grundskola för att klara SFI-nivån. Men en thailändsk analfabet ska bara få tre år på sig att lära sig svenska.

   Detta visar bara att Jan Björklund är oförmögen att förstå skolpolitik. Vi SFI-lärare skrattar åt sådan inkompetens.

   — SFI-lärare · feb 18, 21:24 · #

2. Så sant som det är sagt! Bör man dessutom inte skilja på de knappt läs- och skrivkunniga och de som har en högskoleutbildning från sina hemländer? Så där spontant känns det ju som att dessa grupper kräver litet olika approach. Jag skrattar (eller gråter) med er!

   — Kettil · feb 18, 21:34 · #

3. Risken är stor att det bara blir ett slag i luften. Vad händer efter tre år? Tar lärarhögskolan över då och gör dem till okränkta lärare i svenska?

   — Gubben · feb 19, 14:39 · #

4. Hej Kettil!

   Först nu hittar jag detta inlägg om sfi och jag blir glad när någon skriver om “mitt” ämne. Jag är sfi-lärare sedan många år. Jag är utbildad ämneslärare och har drygt 40 poäng i ämnet Svenska som andraspråk (60 minus en 10 poängs uppsats). Det är verkligen roligt att du vill uppvärdera sfi-läraruppdraget. Det ÄR svårt OCH roligt. Jag har världen i mitt klassrum. Där sitter folk med otroliga och synnerligen skiftande bakgrunder. De är vuxna kompetenta människor som försatts i en absurd situation. All deras kompetens har tagits ifrån dem och de saknar språk för att uttrycka “vem de verkligen är”. Runt denna utbildning finns ett samhälle där det är mycket svårt för dem att få en plats. De kämpar förtvivlat för att få lov att “leva och dö i Norden”. Sfi – en skolform, en språkutbildning kan inte ensam göra så mycket åt sakernas tillstånd men får bära hundhuvudet för det. Min skola är redan den praktikförmedling som du efterfrågar. Sida vid sida med lärarna arbetar coacher med att hitta praktikplatser. Deltagarna ska ha 15 timmar undervisning och 15 timmar praktik. Det fiinns många exempel på lyckade matchningar mellan praktikant och praktikplats, matchningar som lett till jobb och språkutveckling. Naturligtvis är det väldigt bra att kontaktytorna med svenska språket och svenska samhället ökar. Men det är inget “Sesam öppna dig”. Det händer inte sällan att man utnyttjar praktikanter, kanske med vaga löften om jobb i framtiden. Det finns mängder med exempel på att ingen speciell språkutveckling sker på praktikplatsen. De som arbetar har inte tid, vill eller förmår inte möta den som talar en bristfällig svenska och inte förstår vardaglig snabb talad svenska. Att man kan diskutera väldigt mycket med ett begränsat språk vet jag för det sker varje dag i min klass. Men utan en språkmiljö som är välkomnande och villig att anpassa sig går det inte. Det är inte lätt att hitta bra praktikplatser. Man kan inte heller i en handvändning påverka sfi-deltagarnas attityder och förväntningar på sfi-kursen, praktiken och sig själva. Tyvärr används tolkar och modersmålslärare i väldigt liten utsträckning och jag som lärare kämpar med att få deltagarna att förstå sin situation, hur skola och arbetsliv funkar i det här landet, våra kulturella koder osv. Mot alla odds tycker jag att jag och de människor jag jobbar med gör fantastiska framsteg – tyvärr förstår inte de flesta som inte är inne i sfi-världen vilken enorm utmaning det är för många att tillägna sig ett språk till en nivå som gör att man kan vara en samhällsmedborgare på samma villkor som alla andra. Det finns två stora problem för sfi i den kommun där jag jobbar. Ett är att man genom upphandling slagit sönder välfungerande verksamheter och dragit bort massa resurser från själva undervisningern, vilket resulterar i bristande kontinuitet, ojämna och ständigt föränderliga grupper etc. Två är det jag redan nämt, samhället där ute. Sedan tycker jag att det är enormt svårt att få in “språket på praktikplatsen” i skolan. Jag fiskar och fiskar hos sfi-deltagarna efter språkliga erfarenheter att dela med sig av, men jag får sällan napp och jag vet inte riktigt varför.

   TACK igen för att du tog upp ämnet!

   — Helen · apr 25, 00:02 · #

5. Tack för litet info från insidan. Jag ska erkänna att jag var rätt okunnig om hur man jobbar inom SFI när jag skrev den, men vet litet mer om hur de funkar med invandrarklasserna på gymnasiet. Och självklart gäller det att hitta en bra praktikplats, vilket naturligtvis är svårt. Sedan håller jag med dig om att media och politiker har en tendens att skuldbelägga SFI när de snarast naiva visioner man har om en snabb integration inte realiseras. På samma sätt är alla ungdomsproblem per automatik ett misslyckande för skolan. Den här fokuseringen på utbildare som problem är rätt tragisk, inte bara för att det känns tröstlöst att få skit när man jobbar häcken av sig, utan även faktiskt för att det leder till att mindre ljus och forskning riktas mot alla de andra strukturella problem och samhälleliga influenser som hindrar positiva utvecklingstendenser. Hua det blev en lång och krånglig mening! Tack för ditt kunniga inlägg, Helen!

   — Kettil · apr 25, 16:22 · #

6. Tack för svar och för att jag fick ta så mycket plats på din blogg. Jag håller med dig om att alla skolformer får ta en massa skit för sådant som är långt mer komplext och mycket större än vad som ryms inom klassrummets fyra väggar. Mitt sfi-klassrum har för övrigt alltid hållit dörren vidöppen för verkligheten dvs det vi tar upp på kursen är synnerligen relevant för livet “där ute”. Språkundervisningen har fokus på “det kommunikativa”. Grammatiska strukturer, språklig medvetenhet är stödfunktioner. Huvudsaken är att erövra förmågan att förmedla och ta emot budskap i de situationer som man stöter på i sitt dagliga liv.

   — Helen · apr 27, 16:47 · #

Empati - ett vapen i kampen mot terrorism Precis allt är skolans fel!