Empati - ett vapen i kampen mot terrorism

feb 8, 10:37 Regeringen har stärkt demokratin genom att införa ”preventiv användning av vissa tvångsmedel” och buggning. Ja, det hävdar utrikesminister Carl Bildt och justitieminister Beatrice Ask i deras presentation av landets nya antiterroristpolitik. Jag som trodde att den personliga integriteten och rättssäkerheten var två av de mest grundläggande inslagen i en demokrati. Ack, vad man misstar sig. 

 

Ytterligare två små steg har tagits mot ett alltmer auktoritärt samhälle och precis som Orwell beskrev det så motiveras alltihop med hotet från en yttre fiende. När kommer det första förslaget om att tillåta vissa former av tortyr? Ja, dit har man förstås bara nått i USA än. Men vi lydiga européer brukar ju snart haka på. 

Annars ser jag med spänning fram emot att få se vilka konkreta åtgärder som kommer att bli följden av Bildts och Asks ambition att finna nya vägar ”att motverka segregation, diskriminering och utanförskap”. Kan vi förvänta oss att stora medel anslås till oberoende samhällsforskare? 

Att skaffa ”mer kunskap om varför enskilda människor stödjer, bidrar till eller begår terroristhandlingar och hur sådana destruktiva processer kan förhindras”, låter inte heller så tokigt men man får ju hoppas att det inte innebär att lärare ska rapportera till SÄPO och att vi gör som amerikanarna och smäller upp skyltar i den offentliga miljön med uppmaning om att ringa ett visst nummer och berätta om udda beteenden. Man blir ju litet nervös när Bildt och Ask följer upp med: ”Här krävs en bred samverkan mellan myndigheter och ett aktivt civilsamhälle”. 

Det är lovvärt att regeringen vill fördjupa det internationella samarbetet kring terrorism. Samarbetets fokus tycks dock mest röra säkerhetspolitiska aspekter. Viktigare är att öppna kommunikationsvägar till människor i arabvärlden, att stödja positiva krafter i dessa länder och att faktiskt möta de bombades förtvivlan och indignation med respekt. Det rör upp känslor när ditt hem demoleras och dina nära dödas av amerikanska precisionsbomber. Det rör upp känslor när västmedia rapporterar mer om de amerikanska soldater som dött än om de mångfalt fler irakier som förlorat livet i Bushs vansinnesprojekt. Om väst inte kan förmedla en stark empati för dessa fullständigt naturliga känslor, och faktiskt någon form av ursäkt, så lär det bli svårt att komma varandra närmare.

Förresten: borde vi inte anslå medel för forskning om grogrunden för storvulen och aggressiv amerikansk nationalism och oljehunger? Jag menar, kan vi komma till rätta med galningarna i Vita Huset har vi nått långt i kampen mot terrorismen.

Kommentera

1. Mycket bra inlägg! Hoppas att Ask och Bildt läser!

   — Rawia Morra · feb 8, 12:20 · #

2. Så himla bra skrivet, älskling! Kan bara hålla med!

   — Din egen häxa · feb 10, 15:38 · #

3. Vi lever i ett post 1984 samhälle. Det är ju precis som Chomsky säger:

   “Everybody’s worried about stopping terrorism. Well, there’s a really easy way: stop participating in it.”

   — Mattiaz · feb 12, 14:22 · #

* Namn och e-post är obligatoriskt

* Namn		Kom ihåg
* E-post
Hemsida
Meddelande

Lärlingssystem utan KOMVUX blir ren klasspolitik Gör om SFI till praktikförmedling