Bristen på sammanhang för oss närmare tunnan med tjära och fjädrar

Ungdomars våldsbrott är oförändrade sedan 1995. Det är inte den bild man får när man slår upp en tidning. Vad kan vi dra för slutsatser av det? Jo, att den förändring som skett är att medias fokusering på ungdomars våldsbrott har ökat.

Det finns förmodligen en rad orsaker till detta. I bästa fall handlar det om en lägre acceptans och en ökad vilja att ta itu med ett allvarligt samhällsproblem. I värsta fall handlar det om medias egen logik: Braskande rubriker där individer hängs ut blir häftiga dokusåpor som ger mer klirr i kassan.

Jag tror även det handlar om den allt större betoningen av den stränga ansvarslinjen som går som en röd tråd genom vårt samhälle. Den linje som förde Alliansen till makten. Det nya Sverige är litet kallare, litet hårdare. Många av oss är trötta och utarbetade och orkar inte riktigt med alla de misslyckade socialfallens problembarn. Vi vill att de ska skärpa sig. Ta sig i kragen precis som vi andra måste göra.

Vi ser allt mer till individen och allt mindre till sammanhanget. Även om den ansvarslöse eller kriminelle individen är ett barn. Därför är Estradas, Flygheds, Nilssons och Petterssons inlägg på DN Debatt så oerhört viktigt. Där sätter man ungas kriminalitet i en kontext. Där berättar man om forskningsläget. Något som borde bli en tumregel i media.

Forskarna slår fast att den främsta orsaken till brottslighet är fattigdom och social misär. Så som det alltid har varit. Kungsholmsfallet är alltså ett undantag – och kanske just därför mer intressant att skriva om. Men det är ingen bra idé att dra slutsatser om åtgärder mot ungdomsvåldet utifrån det. Det är för övrigt något som är typiskt för dagens medielandskap. Nyhetsförmedlingen är idag dramaturgiskt upplagd. Det är ofta udda, istället för typiska händelser som skildras, gärna med målande språk och moraliserande undertoner. När verkligheten missrepresenteras på det här viset får vi en felaktig uppfattning om samhällsproblemens natur och omfattning. Och vad värre är – vi får en skev uppfattning om hur problemen kan åtgärdas.

Den kanske viktigaste slutsatsen som forskarna drar är att de samhällsinkluderande åtgärderna måste vara starkare än de exkluderande och bestraffande om vi på allvar vill ta itu med ungdomsbrottsligheten. Så är inte fallet idag. Finns det något mer exkluderande än att bli uthängd i media och på nätet? Tidningarna kan fingera namn och sätta fyrkanter på ansikten hur mycket de vill – men är du med i en av deras dokusåpor kommer ditt namn garanterat att publiceras någonstans i cyberrymden, vilket får förödande konsekvenser för dina möjligheter att åter bli en del av samhällsgemenskapen.

Bristen på sammanhang och nyansering för oss allt närmare tunnan med tjära och fjädrar.

Kommentera

Riddarhuset vårdar föreställningen om allas olika värde På Aftonbladet går retoriken före politiken