”Se och hör” med Lars Norén

När den vuxna juryn spydde ur sig hatiska omdömen om de hoppfulla ungdomar som sökte till Idolprogrammet, hävdade de att de bara var ”ärliga”.

Så brukar mobbarna i skolan också säga när man tar in dem för samtal. ”Jag säger ju bara vad jag tycker, ju! Ska jag ljuga eller? ”Bög”, ”pucko” och ”tönt” har då genast förädlats till något så fint som ”ärlighet”.

Jag kan inte låta bli att tänka på Noréns dagböcker och den omutliga ”ärligheten”.  Regissörens svar är nämligen snubblande likt den oreflekterade elevrepliken ovan, bara litet mer polerad:

”Jag ville skriva med starkare ärlighet.”

Och medan jag läser alla detaljer om vad Norén – den store dramatikern – gjorde det och det datumet, eller tyckte om den eller den skådisen, slår det mig att detta skitsnack skulle vara en omöjlighet i andra världar. Att min rektor aldrig skulle kunna publicera sin dagboksroman, såga mig och mina kollegor som yrkesmänniskor och medarbetare och sedan uttrycka att han var tvungen för att vara sann mot sig själv. Nog skulle ett sådant beteende ses som både illojalt och omdömeslöst snarare än som stor konst? Och vem skulle vilja läsa och recensera dravlet?

Men kultureliten… Ja, den behandlar vi annorlunda. Av matskedsdjupa, uppblåsta konstnärspampar är det mer än okej att blottlägga hela sin själ i ärlighetens fascinerande namn. Vi intervjuar dem med darrande stämma. Låter dem ta plats i TV-soffor och kulturdebatter. Talar om dem som stora konstutövare, när de i själva verket bara gör samma sak som Big Brother- Lotta – opererar brösten och skildrar detaljerna för cash och en stund i rampljuset!

Vad är det egentligen för fel på en god historia? Tydligen att den inte är sann nog för dagens dokusåpakonsumenter.

Det är sorgligt. Vi lever i en tid där det personliga utmärks av offentlighet hur paradoxalt det än kan låta. Integritet finns inte. Allt ska ut. Allt kan säljas. Allt kan bli storys. Ju verkligare desto bättre.

Noréns dagböcker är inget annat än Alex Schulmans desperata sms-publiceringar iförda kulturkavaj. En grej för att skapa uppståndelse och debatt och som med sin smaskiga skräll helt skymmer icke-kvaliteten i det skapade. Kör så det ryker! Skit i dem som drabbas! Tyck, tyck, tyck och nyansera inte! Tjäna kosing!

Och detta kallar vi konst!

Carina Rydberg står idag upp för Noréns rätt att skvallra och skitsnacka i en lång och tråkig dagbokstext i DN Kultur, med lika många ”jag” som Norén nyttjar när han blir intervjuad. 

Frågan är vad det är för uppblåst kulturelit som vi klappar så försiktigt i rumpan med idomininsmorda händer, varje gång de skriker. Kanske var det dem som aldrig lyckades grupparbeta i skolan: Skrytmånsen Jan Malmsjö, Skrävel- Börje, askfatet Carina Drygberg, Lars Dumbo Norén och mister läppglans Björn Ranelid vars våldsamma solbränna (som vittnar om långa filosofistunder i solariet?) är mer intressant än hans floskulösa ordflöde. Sådär ja! Nu har jag gjort mitt i denna mogna debatt. Hoppas jag blir känd, hyllad och får prassel i plånkan. Det är jag sannerligen värd.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=765297

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=764258

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article2346610.ab

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1176647.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1181563.svd

Kommentera

1. Nog är det skillnad ändå, och Norén har faktiskt en historia att berätta, och det intressanta i hans dagbok är inte skvallret eller förtalet (som ärligt talat inte dominerar, liksom att han inte alls köper märkeskläder i lika hög utsträckning som han köper böcker), utan hur han skildrar arbetet som regissör, vilka ställningstagande han gör i repetitionsarbetet, liksom när han skriver, och uppbrottet från den kvinna, C, som han haft ett nio år långt förhållande med: detta sker inte lättvindligt, utan med stor vånda, och det är också det som är poängen med att boken är så lång – här finns utrymmet för fördjupning, allt det som saknas i bröderna Schulmans debila prosa: Norén skriver stundtals faktiskt helt briljant – vackert, rent, klart. Det är just nyanserat tyckande, som när han skriver att DN:s kulturchef är lika falsk som Simone Weil är äkta – det är en intelligent iakttagelse, och säger mycket mer än Schulmans barnsliga påhopp. När hon dessutom försvarar sig med att alla som inte tycker som hon, att boken är en hink skit, är – med en allusion till en av hans pjästitlar – en fursteslickare, visar hon bara att han har fullständigt rätt. Norén ängslas, tvekar, är fullt medveten om vad det är han håller på med: att skada andra.

   — bernur · maj 1, 11:33 · #

2. Bernur! Jag håller fullkomligt med dig om att detta är intressanta teman. Men hur har Norén valt att marknadsföra sin bok? Vad är det som är i fokus? Varför har han överhuvudtaget med dessa osmakliga påhopp, denna “ärlighet” – en välskriven dagbok hade fungerat väl ändå? I de intervjuer jag hört med honom har han haft mycket svårt att motivera sin ståndpunkt utifrån sin egen maktposition. Varför? När han tar med den här skiten, rent ut sagt, dödar han samtidigt de diskussioner som rör det du talar om: “fördjupningarna”, det “briljanta” språket osv. Om han nu är så orolig och rädd att såra de männinskor han sågar – varför väntar han inte med att ge ut sin bok? Varför namnger han så friskt? Många frågor, få svar. Kanske är det så enkelt som så: Stora hus är dyrare än små! Roligare att ge skit än rosor. Bättre att finnas i debatten än inte.

   Vad tycker ni andra?

   — Kettil · maj 1, 14:08 · #

3. Hoppsan! Loggade in som min man, Kettil. Så klart skall jag inte lägga denna kommentar i hans oskyldiga knä. Jag, Filippa, tar på mig allt ansvar för det jag skrev i kommentaren till Bernur ovan. “Ärlighet” varar längst! Tack Bernur för dina, alltid lika intressanta tankar, även om jag inte alls håller med. Kul med debatt! :-)

   — Filippa · maj 1, 14:13 · #

4. Jag får obehag i hela kroppen när Herr Norén nämns eller syns. Det är otroligt vad människor är måna att skapa myten om sig själv och innanför detta är vi trots allt samma skrot och korn. Det är onekligen svårt att släppa tanken på vad som är det egentliga syftet med boken och sedan hur media har spunnit vidare på tråden om den allsmäktige. Om skvallret och eller förtalet inte är intressant så borde detta inte vara med över huvudtaget och jag har svårt att bortse ifrån det.

   Det är illa när kulturpretton går på myten om den store…. Ja vadå? En regissör visst men han är ingen guru.

   — asapasa · maj 1, 19:09 · #

5. Är det verkligen någon läst dagboken? Kan inte någon skanna in boken på nätet så man slipper betala för kvalitetsskvallret. Norén brukar vara bra när man känner djup ångest. Ni vet, lika löser lika eller ont ska med ont förgås.

   — Janne · maj 3, 19:59 · #

6. Jag har läst den. Skvallret upptar faktiskt en ganska försumbar del av boken, så om du vill läsa den av den anledningen, finns det bättre alster (Se & Hör). Dessutom skvallrar han inte mycket: han nämner att Jan Malmsjö är alkoholiset – quel surpris – men annars är det mest attacker mot journalister, nästan bara på DN och Expressen. Å, vad konstigt då att det är just dom som har skrivit mest negativt om boken …

   — bernur · maj 7, 11:31 · #

Upp ur sandlådan, politiker! Och ändå ställer vi oss frågan hur detta med Riccardo Campogiani kunde hända....