Rädda lärare är dåliga lärare

För tre år sedan blev jag ”anmäld”. En elev var missnöjd med sitt slutbetyg i svenska och krävde det högsta betyget på skalan. Hon hade gjort en skriftlig ”anmälan” mot mig (inte överklagan?) med argument formulerade med ett sådant generande naivt och bristande språkbruk, att jag var övertygad att detta pappersark i sig skulle fungera som fullgott bevis för min oklanderliga bedömning. Till detta hade vi det nationella provet, rättat och betygsatt av en annan svensklärare. Eleven hade där erhållit betyget godkänt vilket upprörde henne enormt då hon såg sig själv ”nästan som en jornalist (sic!)”. Således hade även denna lärare ”kränkt hennes kunskaper” i sin bedömning.

I varje klass finns alltid en eller två elever som har en orealistisk syn på vad de kan. Och inte kan.

Betygskriterierna i sig är också något av ett moment 22. Den elev som faktiskt kan tolka vad som krävs för att uppnå betyget MVG i svenska, har genom detta visat prov på kunskapskvaliteter på nämnda nivå. Och omvänt – den elev som absolut inte förstår vad som krävs, har de facto inte analysförmåga nog för att få betyget.

För några år sedan diskuterades möjligheten för elever att överklaga sina betyg. I demokratins namn borde detta vara en självklarhet, då betygssättning är en myndighetsutövning och skolan knappast borde vara ett undantag från övriga samhällsorgan. Samtidigt är problemet uppenbart – anmälningarna mot lärare som satt ”fel” (läs ”för låga” betyg) kommer högst sannolikt att dugga tätt vid varje terminsslut när denna praxis väl blivit etablerad på skolorna.

Frågan är även hur en eventuell utredning, en överklagan av betyg på högstadie- och gymnasienivå, skulle genomföras rent praktiskt? Delar av betygsunderlaget kan (och bör) vara baserat på muntlig aktivitet i klassrummet. Detta kan inte granskas i efterhand utan sker i stunden, vilket gör att det är svårt att få en rättvisande bild av vad läraren i själva verket grundat sin bedömning på. För att inte tala om allt tidskrävande extraarbete som överklagandena kommer att ge upphov till då fallen skall utredas – för rektorn, för eleven och inte minst för läraren i fråga.

I ärlighetens namn är det väl heller knappast så att vi idag brottas med problemet att vi lärare sätter för låga betyg, rent generellt. Märkligt nog är det dock ingen, mig veterligen, som velat överklaga något av de överbetyg som haglat över eleverna i skolkonkurrensens Sverige, trots att de nationella proven avslöjar en helt annan kunskapsnivå. I en värld där skolorna slåss om eleverna är betygsinflationen redan ett faktum.

Vid Lärarhögskolan i Stockholm, (rapporterar Maciej Zaremba i sin artikel i DN,) har 2001 års lag om likabehandling förorsakat en häxjakt på de lärare som vågat ge synpunkter på elevernas brister i det svenska språket. Där har studenters anmälningar av påstådda trakasserier och kränkningar blivit till en kultur som skrämmer lärarna till att godkänna de mest uppenbara fall av undermåligt språkbruk hos svensklärarstudenter.

Att lärare ständigt bär på rädslan att bli anmälda, utredda och granskade kan knappast vara bra för eleverna. I stället krävs helt andra garantier för ett rättvist betyg, så som medbedömare vid examinationer, utbildning i betygssättning på Lärarhögskolorna och att mer tid avsätts för en levande diskussion lärare emellan, för att säkra likvärdig betygssättning.

Det är nu inte alltid så att alla tonåringar förstår lärarens bedömning. Min personliga erfarenhet är, tråkigt nog, att det är hos de elever som bråkar mest, som den största diskrepansen mellan synen på den egna förmågan och de faktiska kunskaperna finns. Att ge dessa elever juridiska redskap för att driva sin vilja igenom, är ett säkert sätt att bädda för enorma sammanstötningar skolledningar, lärare och elever emellan. Redan idag ägnar vi lärare orimligt mycket tid till att tjafsa med några få (!) ungdomar med grandios självbild.

Och hur gick det med den där eleven som ”anmälde” mig? Jo, skolledaren gick på min linje. I alla fall nästan. För efter två timmars diskussion fram och tillbaka (jag vägrade styvnackat att frångå min bedömning, då jag hade ett gediget och väldokumenterat betygsunderlag) kom rektorn fram till att slutbetyget var korrekt, men att vår skola skulle stå för att betala för en prövning vid ett annat gymnasium.

Varför? Ja, inte vet jag. Kanske för att det, redan utan möjligheten att överklaga, fanns en rädsla hos denne rektor att eleven (som faktiskt var förskräckligt påstridig och genom tjat och gnat skaffat sig en hel del överbetyg av lärare som inte pallade trycket) skulle gå ännu längre i sin envishet att skaffa sig höga slutbetyg. Hon skulle ju in på juristlinjen!

Kommentera

1. Håller med om att de elever som måste få kriterierna för MVG förklarade och konkretiserade i många fall inte har mognaden (?) för ett sådant betyg. Men å andra sidan borde kriterierna vara så formulerade att eleverna ska kunna läsa sig till vad som krävs av dem. Och detta utan att de lokala skolorna eller enskilda lärarna måste arbeta med omformuleringar för att eleverna ska förstå. Jag vill helst inte ha betyg alls, åtminstone inte i grundskolan. Men nu när så är fallet, så tycker jag att det känns mer rättvist att hela senaredelens elever betygsätts. Jag hoppas nu bara på att kriterierna görs för alla fyra åren.

   — Elisabet · feb 18, 22:33 · #

2. Risken med formulera kriterierna så att ALLA elever verkligen förstår är att de då snarare kommer att handla om VAD som skall utföras, inte HUR det skall utföras. ( Så som det var när jag gick i skolan.) Då bedömer man plötsligen ATT eleven utför, istället för mer kvalitativa delar som visar på elevens färdigheter. Och visst är det vansinnigt när vi lärare sitter och omformulerar kriterierna! Det vi snarare borde arbeta med är att utifrån elevarbetena konkretisera för eleverna, genom kommentarer eller diskussioner: “Här Lisa, har du ett effektfullt språk! Bra!” “ Tänk mer på textbildningen” “ Koncentrera texten” eller “Dra paralleller till vad som sker i arbetslivet”. osv. På det viset “plockar vi ned” de abstrakta men viktiga begreppen till en, för eleven, konkret och begriplig nivå, tror jag.

   — Filippa · feb 18, 23:26 · #

3. Hon kommer att bli en att bli en fantastisk advokat. Du kan ju bara tänka henne i rätten. Ja, då förutsatt att hon lyckas lära sig svenska först

   — Hanna · feb 19, 08:52 · #

4. Så sant, Hanna! Hon skulle om inte annat tjata sig till en fällande dom. :-) Trist bara med elever som lägger allt sitt krut på själva TJATET. Tänk om de var lika envetna i sitt pluggande…

   — Filippa · feb 19, 11:18 · #

5. Jag håller helt med dig om att det går att förebygga betygskonflikter genom medbedömare, utbildning och diskussion. Naturligtvis är fortlöpande samtal med eleverna om deras utveckling under kursens gång och hur den relaterar till betygskriterierna också värdefullt eftersom det ofta verkar som att de elever som “överklagar” sina betyg blivit förvånade när betyget är satt… Som om de trodde att de nått MVG hela året trots att provresultaten o.dyl. knappt nått G. Men visst finns det, även om man försöker förebygga detta, fortfarande ett fåtal vars självbild fortfarande inte motsvarar verkligheten. Har märkt att detta ofta är understött av föräldrarna. Ingen överraskning där.

   Slutligen – lärarhögskolan måste nu även ta ansvar här. Nyligen var jag handledare till en kandidat på examensterminen som – enligt egen utsago – aldrig gått igenom vare sig kursplaner eller betygskriterier för sina kurser. Din elev skulle slukat honom levande…

   — Ella · feb 19, 12:07 · #

6. Det förefaller som helt otroligt att ingen genomskådar din skit, Filippa. Personligen vet jag hur du går till väga när det kommer till att sätta betyg. Ja, man kan ju faktiskt undra vad som är fel när elev efter elev och klass efter klass simultant med ditt tjat om “rättvisa betyg” skapar enorma invändningar mot både ditt sätt att lära ut och dig som person.
   Du skriver “Min personliga erfarenhet är, tråkigt nog, att det är hos de elever som bråkar mest, som den största diskrepansen mellan synen på den egna förmågan och de faktiska kunskaperna finns”.

   Min personliga erfarenhet är, tråkigt nog, att du är extremt subjektiv i din betygsättning och partisk mot de elever som tilltalar dig på andra plan ( etnicitet(!), kön (!), humor (!) osv) (ah äntligen fick jag använda lite parenteser. Mästarinnan själv använde ju 7 par (14 stycken) i ett och samma blogginlägg.) än de som är relevanta med ämneskriterier. Du ser en ”bråkig” elev som okunnig och påföljden blir orättvis betygsbedömning.

   Nä, en kvinna med mer brist på självinsikt och godmod får man nog leta länge efter. I alla fall i skolmiljö.

   Hej då. Byt jobb.

   — / L K · feb 19, 19:40 · #

7. Ja, L K, det är inte utan att man funderar på att göra det ibland. Denna kommentar är ett sorgligt men verkligt bra exempel på vad vi lärare möter i vår arbetsmiljö. Det är nämligen just denna ilska och aggressivitet vi får ta emot från några få föräldrar och elever i vårt dagliga arbete. Och såklart blir man ledsen och trött och tappar fart och energi. Precis som du önskade, L K.

   Jag tycker mycket om att undervisa, känner stor glädje i mötet med alla mina fina elever och kollegor och vill därför gärna fortsätta som lärare i framtiden. Självklart hoppas jag att de elever som vill diskutera sina betyg gör det, med mig personligen, när jag är i tjänst. Då gör vi det som vanligt med betygskriterierna framför oss.

   Mitt syfte med denna blogg var att diskutera, för mig, angelägna skolfrågor. Jag går öppet ut med mitt namn och får väl antagligen räkna med att då och då betala priset, i form av upprörda och besvikna inlägg från före detta elever och föräldrar. Men nog tycker jag att den som hyser sådant personligt agg och riktar sådana grova anklagelser mot mig som människa och lärare skulle kunna stå för sitt namn likaväl?

   Naturligtvis hoppas jag att detta forum kan bli ett ställe för alla skolintresserade att mötas och diskutera, förhoppningsvis med en ton, avskalad från hätskhet och illvilja.

   — Filippa · feb 19, 23:29 · #

8. Det finns faktiskt elever som är lika duktiga, muntligt aktiva och även bra skriftligt som de som får mvg, med dessa personer får inte mvg på grund av att deras föräldrar har utlänsk bakgrund. Istället får de nöja sig men VG+ eller MVG-. Sedan vill jag säga att nationella prov är ett dåligt sätt att mäta elevens nivå på, eftersom man blir nervös men också för att det förekommer gammaldags svenska som det inte är många som använder nuför tiden.
   T.ex inom nationella provet i matte då man ska jobba inom grupp, fast man aldrig har gjort det tidigare, utan hela tiden jobbat självständigt. Det är sååå jobbigt för elever som blir orättvist behandlade av lärare, man vågar inte säga något eftersom lärarna har möjlighetenn att ändra dina betyg och ni kan väl hålla med om att man inte vill riskera sin framtid?!

   — SJÄLV ELEV · jun 3, 16:36 · #

9. Hej “Själv elev”!
   Nationella provet tycker jag ändå är ett ganska bra sätt att se elevens kunskaper på, men jag minns ju själv hur fruktansvärt nervös jag var vid provsituationer och hur det påverkade resultatet. :-( Tack och lov får man ju många timmar på sig, men det är klart att man kan misslyckas ändå på grund av just press, nervositet osv. Förhoppningsvis har man även gjort andra saker under året som spelar in och där man kan visa vad man kan. Det viktigaste tycker jag ändå är progressionen – att man känner att man har utvecklats i ämnet i fråga! Men det kanske inte är särskilt tröstande om man siktat mot MVG och inte riktigt nått ända fram…

   Jag vill verkligen tro med hela mitt hjärta att ingen lärare skulle gå och “ändra” ett betyg bara för att eleven uttrycker sin åsikt. Men jag kanske är naiv. Många elever har talat med mig, haft andra åsikter om sina betyg eller sina arbeten och ibland krävs det ytterligare en bedömare. Men jag tror att det är viktigt att man som elev vågar tala med sin lärare! Om man gör det på ett bra sätt utifrån de mål man har och vägen dit, tror jag att det till och med kan bli givande. Vad säger ni andra? Fler elevsynpunkter?

   — Filippa · jun 3, 18:18 · #

10. Att skylla sina misslyckanden på andra kallas väl projicering på fackspråket som psykologer använder.
    Detta fenomen är väl lika gammalt som skolan. Tyvärr finns det nog många elever som
    skolan i sin nuvarande form har svårt att inspirera men det är sällan lärarens fel-
    Realistiskt sett får vi nog mer klagomål på lärare i framtiden bl a på grund av att det
    finns fler medier att framföra kritik på. Ofta kan den som klagar på lärare vara anonym.
    Sedan låter det oproffsigt om det finnns lärare som verkligen “hämnas” genom att ge de som klagar sämre betyg. Skulle tro att den som klagar då gör just en projicering.

    — Stefan · feb 24, 13:46 · #

11. Jag tycker att det är bra att lärare får utstå kritik och skärskådning då och då. Det finns annars en risk att betygssättning sker på subjektiva grunder. Dock är det inte bra om lärare känner sig stressade över detta. Det gäller då att, precis som du Filippa, ha god dokumentation och möjligheter att tydliggöra på vilka grunder betygssättningen skett.

    I den bästa av världar skulle eleven aldrig bli förvånad över det betyg läraren sätter på henne, men det kanske är en bit att vandra innan vi är där?

    — Johan · apr 8, 10:59 · #

Va sjutton vet dom om Michaela? Lärare måste våga tala om sina motgångar