Öppna upp fler vägar till behörighet

När jag gick en fortbildningskurs, för några år sedan mötte jag Janne. Han var 56 år och arbetade deltid som redigerare på ett företag i Stockholm, samtidigt som han vikarierade som gymnasielärare i mediekommunikation och textbehandling. Han var mycket omtyckt och nådde mycket goda resultat i elevgrupperna. Janne tog nämligen med sig det han arbetade med, rykande aktuellt, rätt in i klassrummet. Mål- och betygsdokument blev plötsligt begripliga för eleverna och fick relevans. Arbetslivet dök upp bakom skolbänken. Uppgifterna pekade ut mot verkligheten.

Men nu skulle Janne petas och en behörig lärare skulle anställas. För Janne var obehörig med sina fem års studier på universitetet, sin 30-åriga yrkeslivserfarenhet och sina inhämtade lärdomar från sex år som tjänstgörande lärarvikarie.

Det här är inte ett debattinlägg om att obehöriga lärare är bättre än behöriga. Men genom alliansens stelbenta förslag om att endast behöriga lärare skall få fast anställning och rätt att sätta betyg, blir diskussionen om den heliga behörigheten angelägen.

”Behörighet” har idag blivit ett politiskt mantra som febrilt kastas fram från alla håll för att uppbringa en ökad yrkesstatus för oss pedagoger. Samtidigt får Lärarhögskolorna svidande kritik, även vid Högskoleverkets senaste granskning: anmärkningar på för svag forskningsanknytning, bristfällig examination och undermåliga examensarbeten. Och även om kvaliteten säkerställs i framtiden, stänger ändå detta snäva behörighetskrav dörren för många meriterade människor med gedigna och framför allt färska ämneskunskaper, som just genom sin erfarenhet utanför skolans slutna värld har mycket att lära våra ungdomar. 

Frågan vi borde ställa oss idag är således inte om läraren i fråga är ”behörig”, d.v.s. om den har läst just de mycket specifika poäng som krävs från Lärarhögskolan, utan snarare om personen i fråga är kompetent och i så fall hur skolan skall kunna behålla denne. Idag är 37-årige Jörgen med en fil.mag. i statvetenskap nämligen lika obehörig i statistiken som Erik, 23, som bara har gått gymnasiet. Att Erik inte är kvalificerad är nog alla överens om, men hur är det med Jörgen.

I 56-årige Jannes fall var vägen till behörighet lång. Först krävdes att han skulle komplettera med ett och ett halvt års studier av ännu ett ämne. Sedan krävdes pedagogikpoängen från Lärarhögskolan. Det skulle innebära totalt fem terminer av heltidsstudier och ett saftigt studielån på det gamla han redan hade. Det var helt enkelt inte värt det, tyckte Janne. Kanske om han hade varit yngre. Men då hade han inte haft den erfarenhet och de kontakter han hade idag. Vem kan klandra honom för hans val att lämna skolskutan för ett helt annat yrke där hans kunnande och engagemang var eftertraktat?

Vägen till lärarlegitimation måste helt enkelt bli mindre krokig, mer ändamålsenlig, flexibel och anpassningsbar än den är idag. Erfarenhet måste gå att validera mot högskolepoäng, adekvata och mer komprimerade pedagogikkurser på deltid införas och en mer individuell bedömning av personens reella kompetens genomföras.

Naturligtvis skall inte en person utan ämneskunskaper stå bakom katedern. Och givetvis krävs det en särskild utbildning för de lärare som skall undervisa barn i yngre åldrar i exempelvis läs-, skriv- och matematikkunskaper eller ungdomar med exempelvis dyslexi eller svenska som andraspråk. Men på högstadium och gymnasium måste det även finnas utrymme för lärare som faktiskt har använt sina ämneskunskaper i det arbetsliv som vi förbereder eleverna för.

Med andra ord är det synd att våra politiker inte arbetar med att öppna upp pansardörren mellan arbetsliv och skola genom att med alla medel locka in fler kunniga, erfarna, duktiga inspiratörer från exempelvis näringslivet, istället för att stänga dem ute med klumpiga lagförslag som bottnar i ett inskränkt skråtänkande. Journalister, humanister, arkitekter, ekonomer, jurister, socionomer, ingenjörer - alla är viktiga resurser som slösas bort och skräms iväg till följd av den formella behörighetens svårgenomträngliga djungel.

Vill vi höja statusen på läraryrket, vill vi lova våra svenska ungdomar de bästa och mest engagerade pedagogerna, vill vi värna om skolan och se den som en central del av och i ett modernt kunskapssamhälle – ja, då måste vägarna till lärarauktorisation bli fler, mer individanpassade och mindre gropiga. Och framför allt mer välkomnande för duktiga människor som bevisat att de kan och vill undervisa. Det om något skulle bidra till en enorm statushöjning av ett av samhällets viktigaste yrken!

 (Texten ovan är en litet längre version av den debattartikel som publicerades på politikerbloggen 2008-06-12 . Kollegor och andra läsare - välkomna att kommentera!)

Kommentera

Sluta slåss unge - annars får du BETYYYYG! Försvaret av individens frihet och integritet är ingen skoluppgift