Lärare måste våga tala om sina motgångar

Hur ska en bra lärare vara? Frågan ställs till några elever i Dagens Nyheters artikel om klass 9a3 i Bergshamraskolan, som lyckades vända trenden av kaos genom föräldrasamverkan. Svaren är omedelbara och enhälliga. En bra lärare bryr sig.

En kollega till mig, vi kan kalla henne Marie, kom en dag in i lärarrummet och var uppriven och ledsen. Lektionen hade gått åt skogen, den livfulla klassrumsdiskussion som började så bra hade utmynnat i personangrepp och giftiga kommentarer mot henne. Själv hade hon blivit pressad, brusat upp och sagt några sanningens ord till en av de mest provokativa eleverna. Kanske inte så väl valda. Nu var hon både arg och förtvivlad över att ha misslyckats så fatalt.

- Jag ska nog inte vara lärare ändå…

Den tanken slår oss alla ibland.

För hur balanserade och proffsiga vi än försöker vara så befinner vi oss ändå ständigt på minerad mark, ständigt i situationer som kräver litet mer av oss än att vi ”bara” kan vårt ämne. För på samma gång som vi ska vara ämnesexperter, kunskapsförmedlare, handledare, lärdomsinstruktörer och naturligtvis fulländade pedagoger, skall vi också bry oss om och se eleverna. Vi skall vara mänskliga mitt i all vår oklanderliga, korrekta professionalism. 

Kanske låter det som en fjäderlätt match, detta med att möta varje individ med personligt engagemang. Borde inte det komma helt naturligt om man är rätt maestro på rätt plats?

Vi som jobbar i skolan vet hur svårt och ibland omöjligt det är.

Det nämligen så lätt att något går fel i det mänskliga mötet. I synnerhet som de flesta av oss har fler än 100 om dagen. Alla dessa elever ska känna sig sedda och bekräftade. Detta i en arbetsmiljö som inte riktigt tillåter oss att vara så skickliga som vi skulle vilja vara:

Ett viktigt inlämningsarbete levereras med ett tjoande i en korridor som virvlar av skränande elever, ett avgörande beslut måste fattas på en millisekund i ett klassrum som sjuder av liv och rörelse, en besviken elev vill fråga om ett provresultat mitt under lektionen, - NU NU, inte sedan! En kollega berättar om ett problematiskt fall alltmedan kopiatorn går varm och sedan plötsligen slutar fungera, en vilsen praktikant behöver hjälp med ämnesplaneringen under lunchen, som intas vid datorn för tredje dagen i rad, ett känsligt telefonsamtal från en upprörd och arg förälder avhandlas med låg röst på tre minuter, precis innan nästa lektion, som inte riktigt hann förberedas så noggrant denna gång heller…

Med viss förståelse läser jag därför i sista delen av Maciej Zarembas serie om kränkningsanmälningarna vid Lärarhögskolan om den lärare som gick litet för långt i sin ärlighet, litet för långt i sin personliga hållning till eleverna.

Så lätt det är ändå. Ett förfluget ord som förvrängs, en oreflekterad tanke som uttalas högt, en alltför irriterad kommentar i en stressad situation. Så många elever, så många individer, så många känslor. Alltid är det någon som kan känna sig kränkt och ledsen.

Jag vill absolut inte försvara lärarens mycket olämpliga och klumpiga uttalande om att han i ung ålder kände ”äckel” inför bögar, att han idag har svårt för ”fjollighet”. Denna gränslöshet vittnar om en stor dos brist på respekt för människor som kan känna sig träffade av de oförsiktiga och tanklösa ordvalen. Klassrummet är inget vardagsrum, studenterna inte våra anhöriga. Men jag hyser stor förståelse för att det faktiskt kunde hända.

Superpedagogerna i SVT: s dokumentärserie Klass 9a fick enligt Freon Blog en klass på futtiga 20 elever att ta hand om, slapp ämneskonferenser, arbetslagsträffar, skolkonferenser, handledarskap och utvecklingssamtal. Jag kan bara instämma i yttrandet på samma hemsida:

”Det är inte svårt att vara pigg, engagerad och trollbindande om man bara har en enda klass under några lektioner i veckan. Det är lätt att se alla eleverna om man i ett arbetslag på 8 lärare har hand om 20 elever. Men det är inte så vardagen för verklighetens lärare ser ut.”

Gymnasieläraren Magnus Nydén är inne på samma linje på Aftonbladet debatt nämligen att TV är en sak, verkligheten något helt annat.   

Vi andraklassens pedagoger (utan TV-kameror och TV-team som effektfull dragningskraft bakom katedern) måste med andra ord ständigt tampas med allt detta svåra – att i stressen och hetsen av allt övrigt som äter av vår tid och i vardagens mer gråaktiga ljus, försöka se var och en av våra elever och möta dem, utan att uttrycka något för utmanande, sårande, felaktigt, opassande, öppenhjärtigt eller privat.

Det är svårt. Men kanske vi alla borde följa Maries exempel och tala mer med våra kollegor när det händer, i stället för att, som många gör, bita ihop och skamset vända det inåt. Beskriva frustrationen och grämelsen och framför allt stötta varandra och våga tro på att vi faktiskt är ganska bra trots allt.

Kommentera

1. Lärarna har ju numera så mycket mer att göra än att undervisa, t ex delta konferenser. Hur skulle det vara om rektorn på en skola kungjorde att fr o m i morgon upphör alla konferenser? Och menade allvar med det. Förmodligen skulle lärarna utbrista i jubel, men efterhand förstå att de måste tala med varandra och DÅ kan de själva formera de fora de tycker är nödvändiga.

   — Gunnar Lindholm · feb 20, 22:19 · #

2. Vilken strålande idé! Hoppas att några rektorer läser och får inspiration. Tack för en bra kommentar. :-)

   — Filippa · feb 20, 22:30 · #

3. Så sant så sant. Som lärare går man balansgång och slits mellan att vara personlig – men inte favorisera, ställa krav – men inte kränka, alla ska lyckas – men vi har kriterier och mål att rätta oss efter etc etc. Tur att det är ett så kul jobb trots allt!

   — Eva · feb 21, 17:30 · #

4. Ja, tänk de där dagarna när allting bara funkar av någon outgrundlig anledning. (Alla lärare vet nog vad jag menar. :-))Då känns det verkligen att vi har världens bästa jobb! Det slår mig när jag läser din kommentar, Eva, att jag måste blogga litet om allt roligt som händer i skolan också. Jag är alltför problemfokuserad ibland. Nästa blogg skall vara en fantastisk hyllning till vår arbetsplats, när den är som bäst!

   — Filippa · feb 22, 00:53 · #

5. I dagens samhälle har lärarna fått allt fler bitar av det sociala övergripande ansvaret än någonsin tidigare. Vad jag ser (som förälder) är att skolorna behöver mer personal. Det SKA finnas en vikarie som kan ta över när någon lärare ej kan undervisa, det SKA finnas enklare sjukvård på plats under skoltid för elever och personal. Det SKA finnas kuratorer som stöder och hjälper elever och personal. Dagens situation, där kommuner sätter vanvården av eleverna i system, för att de inte vill anställa det antal lärare, sjuksköterskor och kuratorer som behövs i skolan, är förkastlig.

   — nene516 · feb 28, 15:44 · #

6. Bra talat nene516! Jag håller med dig till fullo!

   — Filippa · feb 29, 00:21 · #

7. Det visar sig som oftast att den med mest kunskap om ett yrke är den som inte jobbar med det.

   Fram för mer utbildade pedagoger med arbetslivserfarenhet. Inte sådana som kommer direkt från gymnasiet och sätter sig på lärarutbildningen. Då kanske vi kan få de lärare vi egentligen behöver, det vill säga sådana som kan motivera eleverna och också relatera det de lär sig till verkligheten

   — Stojan · jun 12, 10:34 · #

Rädda lärare är dåliga lärare Utvecklingssamtalets magiska kraft