Kändislärare bidrar inte till en sund syn på läraryrket

Var det någon mer än jag som hajade till inför SVT: s något vingliga skolreportage på nyheterna 3 mars? Speakerrösten rapporterade stolt att hela åtta av tio svenskar har ganska stort eller stort förtroende för lärarkåren, allt enligt en rapport som SIFO gjort för Rapports räkning. Samtidigt illustrerades, märkligt nog, de glädjande höga siffrorna av en intervju med den bejublade kändisläraren Stavros Louca, från TV-programmet Klass 9A,som med bekymrad min, suckande förklarade hur uruselt detta resultat i själva verket var:

-  Det borde varit hundra procent!

Enligt Louca borde vi jämföra med förtroendet för läkarkåren. För vem skulle vilja lägga sig under kniven med bara 80 procents förtroende för den som håller i den?

Vi lärare har nu inga knivar som vi skär eleverna med, för att operera ut deras skoltrötthet eller matematikfobi och i stället opererar in litet multiplikationstabell. Inte heller är elevernas hela existens beroende av hur väl vi undervisar eller handleder. Tack och lov, får man väl utbrista, även om det ibland känns som om den aktuella skoldebattens proportioner, påvisar motsatsen.

Loucas jämförelse är bedrövlig men mycket talande för hur folk i gemen ser på läraruppdraget och det ansvar som följer med det.

Faktum är att vi lärare, till skillnad från kirurgen, opererar tillsammans med våra patienter. Våra klienter är inga nedsövda sjuklingar i händerna på oss. De är själva medskapande aktörer i den verksamhet vi gemensamt bedriver. Med det inte sagt att lärarens roll är betydelselös.

Louca själv framstår i programmet Klass 9A (som för övrigt sågs av 800 000 personer förra veckan) som en i högsta grad självgod men karismatisk lärare som lever för sitt arbete. Det är därför heller inte förvånande att han sticker ut hakan och gör gällande att det är lärarnas fel, när så mycket som var fjärde elev med föräldrar med utländsk bakgrund ej når målen i matematik. Att Louca själv anser sig som undantaget som bekräftar regeln kanske alla förstår.

Ändå är det allvarligaste den kommentar som han fäller i slutet av reportaget, rörande bristen på engagemang hos vissa inom lärarkåren.

- Är det bara ett jobb eller är det ett kall? frågar Louca högtidligt. Det är givetvis en retorisk fråga.

Och här är i sanning den springande pudelns kärnhus (som en känd föreläsare uttryckte sig.) För läraryrket får liksom aldrig ”bara” vara ett jobb. I stället förväntas vi med lidelsefullt engagemang – som ingen annan yrkeskår – ge oss hän, dag som natt, morgon som kväll. Vi förväntas se på vårt uppdrag just som en livsuppgift, och därmed vara beredda att offra allt för att lyckas, oavsett om det ligger inom vår tjänstefördelning eller ej.

Det är en inställning som bara kan leda till sjukskrivningar.

För läraryrket bör nu inte vara ett kall. Det bör vara ett arbete som vilket som helst som man med glädje och inlevelse går till på morgonen. Precis som vårdbiträdet gör, som polismannen gör, som receptionisten gör. Att kräva något annat är inte att se sunt på läraruppdraget som sådant och bidrar knappast till en bra arbetsmiljö och vettiga arbetsvillkor för oss pedagoger.

Däremot ska vi som jobbar i skolan ha i åtanke att vi, till skillnad från många andra, har fått förmånen att varje dag möta och vägleda unga människor som är mitt inne i ett av livets viktigaste skeden. Det är stort. Och häftigt.

Lika häftigt som att över 80 procent av sveriges befolkning tycker att vi gör ett himla bra jobb. Härligt kollegor!

Kommentera

1. Klokt skrivet, och jag blev också förvånad över detta reportage. Det var märkligt med ma-lärarens omvända noll-vision, som om det vore genomförbart med hundraprocentigt förtroende (vilken äckligt kuslig skola skulle inte det vara?). Och visst, pratet om “ett kall” funkar bra för politiker för att de ska kunna sätta generellt låga lönepåslag. Vi lärare jobbar inte för pengarna, liksom. Jag håller också med om att den här inställningen är farlig, för den leder till sjukskrivningar, då den största faran man bemöter som lärare är känslan av otillräcklighet, vilket i sig är frustrerande.

   — bernur · mar 4, 18:44 · #

2. Samtidigt är vi lärare så rädda för att säga detta högt eftersom det då känns som att vi inte bryr oss om våra elever. Men så är det ju inte! Visst borde det gå att älska sitt jobb och samtidigt kräva rimliga arbetsvillkor och ramar för verksamheten?

   — Filippa · mar 5, 12:04 · #

3. Varför är det så FULT med kall? Gå några år tillbaka och hitta lärare med ett kall och du hittar inga sjukskrivningar hos dessa! Det är i alla fall min teori.

   Läraryrket tappade status när det skulle bli som vilket yrke som helst och ha fem veckors semester och lärarena tvingades sitta av kontorstid i skolans lokaler – allt för den subjektiva rättvisans skull! Arbetsvillkoren för lärare har försämrats. Där har vi den stora anledningen till sjukskrivningar. Att lärare inte kräver bra arbetsvillkor beror i sin tur på kommunaliseringen av skolan – det måste fjäskas för lärarlagsledare, rektorer och kommunen. Inför statliga löner och lönesteg! Då kommer skolans objektivit och engagemang tillbaka som ett brev på posten – till lycka för Sveriges elever och landets framtid!

   Att älska sitt jobb är en form av kall. Att tro att man kan vara en bra lärare och samtidigt räkna arbetid i minuter är lika dumt som att tro att man kan sköta annan kreativ verksamhet på det viset. Självklart ska arbetstider regleras, men nu har det skett in absurdum och i stället minskat friheten. Och höj lönerna – det är nästan det viktigaste! Om men dessutom slutar upp att fjanta sig med missunsamhet gentemot lärare och ger tillbaka sommarlovet alt. finansierar vettiga och bra kurser, kommer det att ordna sig.

   Men att fnysa åt ett kall – det kommer vi ingenstans med!

   — Galaxa · mar 5, 19:21 · #

4. Galaxa! Jag menade verkligen inte att fnysa åt alla de lärare som älskar sitt jobb. Och jag håller verkligen med dig i det du skriver om statliga löner och semestertjänst! Inte vill jag sitta och räkna minuter – det är just sådant inte fungerar i skolans värld. Men kallmentaliteten är farlig. Vi har fått så oerhört mycket mer i våra tjänster jämfört med förr; mer och mer stoppas in utan att något plockas bort. Det är ohållbart! Om man som lärare i nuläget talar om “kall” samtidigt som man sitter och administrerar största delen av sin tid är det något som är snett, tycker jag. Tack för en mycket viktig kommentar som nog förtjänar ett blogginlägg! :-)

   — Filippa · mar 5, 20:15 · #

5. Läraren är viktig, oerhört viktig. Men nästan lika viktig är organisationen och vilka förutsättningar läraren har för att undervisa inkl. planera sin undervisning.
   Den bästa av lärare kan bli en dålig lärare om förutsättningarna brister.
   Har bara sett två avsnitt av 9A, men jag tror inte att det faktum att när de ordinarie lärarna “blir övertaliga” i sina egna klasser och går de in i de andra klasserna har kommenterats. Detta har enligt uppgift förbättrat resultaten i dessa klasser. Ett exempel kanske på vad mertid i planering och ökad lärartäthet kan göra.
   Men nog har Louca en poäng i att det kan brista i engagemang hos vissa lärare. Frågan är om det skulle behöva göra det lika ofta med en väl fungerande organisation och bra ledning. När en människa är mer eller mindre utbränd är hon aldrig som bäst. Inte ens en lärare som “känt kallet”.
   Sen undrar jag om en mattelärares planering och rättning av prov etc. tar fullt så lång tid som tex en svensklärares, det kanske Louca ska fundera över också, du var inne på det när du ifrågasatte “lärarens kall”. Arbetsbördan utanför lektionssalen är ju inte oviktig när det handlar om hur mycket man förmår ge i klassrummet. (Inte för att jag vet något om matte, jag kan knappt s t a v a till ekvationer.)

   — Janis · mar 6, 20:32 · #

6. Starkt inlägg och intressanta kommentarer måste jag säga! Många tankar väcktes hos mig när jag läste detta.

   Jag tror att väldigt mycket handlar om organisation och ledning. Därifrån “sprids” inställningar, förväntningar och förtroende (eller brist av sistnämnda). Tänk vad viktigt det är att få stöttning uppifrån så att man vågar stå på sig och så att man får ork och kraft när arbetsbördan känns tung. Viktigt är också, tycker jag, att man har förmågan och modet att fördela arbetskraften så att rätt person hamnar på rätt plats, så att säga. När man känner att man har hamnat rätt och att man har stöd, tror jag att det är lättare att se sitt yrke som ett “kall”.

   För att kunna leda och organisera menar jag därför att det är otroligt viktigt att man har “människokunskap” annars faller allt! Jag tror dessutom inte att vi gör ett bra jobb om vi inte får lov att utgå från oss själva. Hur ska vi kunna hjälpa och stötta våra elever, eller kunna vara starka i vår lärarroll och få andra att känna förtroende till hur vi utför vårt uppdrag, om vi inte bygger upp vår egen grund först? För, även om det låter krasst, så är det vi själva som skapar vår stress. Vi måste sluta skylla på alla andra och börja inse att vi är en del av organisationen. Tänk om vi kunde se det så här i stället: Lärarna är grunden. Utan oss finns det inga för ledningen att leda, eller för utomstående att göra till syndabockar! Utan friska och starka lärare kommer vi att få ett samhälle med osäkra och ignoranta barn och ungdomar! Min slutsats blir alltså denna: Faller lärarna så faller hela samhället! Då kan vi snacka om kostnader!!!

   Tänk vad enkelt det skulle vara om tänket kunde börja i rätt ända – dvs. ge lärarna pengarna, stöttningen och förtroendet uppifrån från början, så att grunden inte ger vika! Då har vi något att bygga vidare på! Om förtroende och lön baseras på hur mycket ansvar man tar, borde ju lärarlönen utifrån min syn på saken vara skyhög!

   Kanske är “lärarens kall” att i första hand se sig själv som en människa. Vårt jobb är inte vår livsuppgift. Vår livsuppgift är att ta ansvar för vår överlevnad.

   — MyPoint2 · mar 7, 02:06 · #

7. Hej Filippa! Du skrev en så jumla bra kommentar till ett av Svantes inlägg häromdagen. Det är så många som är intresserade av dessa frågor. Kan inte vi få lägga ditt svar som särskilt inlägg – vi har gjort så några gånger förut (t ex om norska boktips för någon månad sedan). Eller om du skulle vilja rycka in som gästskribent och skriva ett nytt inlägg i saken, – vi skulle bli enormt hedrade i så fall!

   — Martin · mar 10, 10:13 · #

8. Åh, vad roligt! Jättegärna! Jag skriver om kommentaren till ett inlägg.

   — Filippa · mar 10, 11:49 · #

9. Vad glada vi blir! Kanon! Kan inte du ta och maila den till oss på svensklararen@gmail.com så lägger vi in den! När du signerar längst ner – gör gärna en liten presentation (kolla hur vi brukar göra på bloggen). Vi länkar självklart ditt namn till din egen blogg!

   — Martin · mar 10, 13:16 · #

10. För mig är läraryrket inget kall, det är ett sätt att försörja mig. Samtidigt gör det också mitt jobb så otroligt mycket svårare då jag ses när på av kollegor och föräldrar när jag inte är beredd att offra allt för att ställa upp på något som jag känner inte ligger inom min arbetsbeskrivning. Det leder också i längden till att jag inte tror på mig själv som lärare och till varje läsårsslut funderar allvarligt på att ta ett jobb som generellt uppfattas som ett yrke som mer passar min syn på arbete, typ brevbärare.

    — Tane · mar 11, 09:58 · #

11. Usch vad svårt det är det här! Det BORDE ju gå att förena ärligt engagemang (vilket nästan alla av oss har) och hjälpsamhet, med modet att sätta gränser när det blir för mycket, utan för den sakens skull upplevas som en dålig lärare. Det här är en jätteviktig fråga, tycker jag…

    — Filippa · mar 11, 12:35 · #

12. Tane: Ta du ett jobb som brevbärare, men var beredd på att det inte blir roligt heller i längden utan ett engagemang. Det finns brevbärare som gör ett bra jobb och de som inte gör det. Det finns spärrvakter som gör något bra av sitt jobb och de som inte gör det. etc etc.

    För övrigt önskar jag inga elever att få en lärare som ser sitt arbete som enbart en födkrok. På samma sätt funkar det med t.ex. kunder som anlitar en konsult – om konsulten bara gör sitt jobb och inget annat, får han snart inga uppdrag. Tro mig.

    — Galaxa · mar 18, 19:41 · #

Några försynta, små ”varför” som ibland ekar i min egen skolkorridor Gästbloggare på Svensklärarföreningens hemsida