Jag hade en gång en klass…

Det finns klasser som man bara älskar att ha. Sådana klasser där gruppdynamiken bara är fantastisk, där de drivande krafterna också är de ”goda” och där eleverna helt självständigt arbetar för att skapa en stark sammanhållning, god kamratanda och verklig arbetsmoral.

Nej, det här är inte ett inlägg som egentligen borde inledas med ”Det var en gång...” Jag har haft flera sådana klasser genom åren. En minns jag särskilt…

Varenda en av eleverna var ett oförglömligt original. Konstnärliga och superanalyserande Liza. Jätteambitiösa och MVG- fokuserade Rosa. Fotbollsgalne och skojfriske Pedro…

Vilken kreativitet som blomstrade, till och med den regnigaste måndagsmorgon. De var liksom självgående på något märkligt vis och slukade kunskapen hur den än levererades. Samtidigt var det så oerhört roligt, kreativt och inspirerande att undervisa och handleda dessa superhärliga ungdomar, att man själv drogs in i energivirveln av rena farten. Aldrig har jag väl jobbat så hårt och så mycket som under projekten med dessa härliga energiknippen. Och så gärna jag gjorde det! Mina kollegor upplevde samma sak och vi slogs faktiskt om att få vara deras handledare. (Kanske var det i själva verket de som handledde oss ibland, om jag ska vara ärlig…)

Så man kan bara inte låta bli att undra hur de alla har det idag. Kom han in på sin utbildning? Lyckades hon att ordna sin efterlängtade resa? Är de där två bästa kompisar än idag? Med en sentimental liten klump i hjärtat saknar man de där lektionerna när Strindbergs Julie och Jean upplästes med en glöd som skulle fått Bonnevie och Persbrandt att bli gröna av avund. De där lektionerna när pennorna glödde, för det var ju för sjutton prov nästa vecka och allt om realism och naturalism skulle dunkas in, till varje pris. De där föräldraredovisningarna när vi lärare bara var tvungna att sätta MVG på långt över 80 procent av eleverna i klassen – ingen examinationskontrollant hade någonsin motsatt sig denna självklara bedömning, hur orimlig den än låter i efterhand!

Dessa duktiga, fina ambitiösa ungdomar vi – inte helt sällan jag själv, får jag väl med skammens rodnad på mina kinder erkänna – så ofta glömmer bort att nämna när vi debatterar skol- och ungdomsfrågor. De finns ju där. Faktiskt i alla klasser, något som dokumentären "Klass 9 A" var ett tydligt bevis på.

Som väl är!

Kommentera

Granska er granskning först, Skolverket! "Att slå i uppslagsböcker är inte forskning" - läs DN:s ledare om Fredrika Bremers bröllop och konsten att använda Wikipedia