Hälften killar, hälften tjejer – jösses flickor, knappast i skolböckernas värld!

I samhället är vi hälften killar, hälften tjejer. Men knappast i skolans värld. Här dominerar männens perspektiv. Något som verkar vara helt okej för dem. Männen alltså.

På Aftonbladets kultursida kunde vi igår och idag läsa Göran Häggs granskning av läromedel. Göran Hägg har läst ett antal av de läromedel som används i svenska och litteraturvetenskap på våra skolor i dag. Det är en mycket välskriven artikel med många intressanta och välgrundade tankar och synpunkter.

Och var är genusperspektivet?

De få undersökningar som gjorts av läromedel i svenska ur ett genusperspektiv, ger ett entydigt svar: kvinnliga författare är starkt underrepresenterade i våra undervisningsmaterial. Givetvis gäller detta inte bara svenskämnet. Så litet som fyra procent av "Alla tiders historia" handlar om kvinnor, för att ta ett av många exempel. Den används idag i ett stort antal skolor. Snacka om alla tiders lärobok!

1988 gjordes en granskning av de vanligaste läromedlen i svenska. Undersökningen visade då att kvinnornas bidrag till litteraturhistorien var runt sju procent.

Det ser inte så mycket bättre ut idag. I mitt eget examensarbete vid lärarhögskolan 2007 granskade jag läromedel som tillkommit efter lpf-94. Resultatet var häpnadsväckande! Mellan sju och i allra bästa fall 30 procent av litteraturen tillskrevs kvinnliga författare. Dessa siffror gällde även då jag granskade den moderna litteraturhistorien, vilket är än mer anmärkningsvärt.

Värst av alla läroböcker ur ett genusperspektiv var Ulf Janssons och Martin Levanders ”Den levande litteraturen” (som Göran Hägg lyfter till skyarna då det gäller layout och texturval). De kvinnliga författarna fick här stå för så litet som 16 procent av alla moderna författare som presenterades från tidigt 1900-tal och fram till idag. Kvinnliga författares texter behandlades endast på 20 procent av sidoutrymmet om man tittade på den moderna tidens litteratur. Ännu lägre siffror blev det naturligtvis vid en granskning av den äldre litteraturen.

Allt detta trots ett tydligt jämställdhetsperspektiv i läroplanen.

Läroboken är mycket viktig eftersom den inte bara hjälper utan också styr lärare och elever i deras arbete. De lärare som försöker arbeta mot läroplanens jämställdhetsmål har med andra ord ett tungt arbete i dag, då män skriver om män, för män och kvinnorna skuffas ut i historiens periferi.

Stora delar av min egen knappa planeringstid som lärare går åt till att samla information på annat håll än i läromedlen för att ens försöka lyckas. Det är ett obetalt jobb som knappast väcker uppskattning bland kollegor, rektorer, elever och föräldrar. I stället möts man av irritation och oförståelse: ”Varför kan vi inte bara jobba efter boken?”

Vilka lärare orkar ägna sin dyrbara rättnings- och planeringstid åt att söka alternativa författarskap på biblioteket och skapa egna uppgifter till dessa? Inte är det många.

Men visst försöker läroboksförfattarna att ta litet hänsyn till det ”nya” i läroplanen från -94 som kallas genusperspektiv, trots en klar okunskap i ämnet. Ofta löser de det hela genom att helt sonika lägga till ”kvinnodelar”. ”Kvinnor och barn” eller ”Kvinnans värld” heter avsnitten som författarna garderar sig med.

Tyvärr hjälper det inte upp de usla siffrorna. Och vad visar det eleverna? Att kvinnor är det avvikande könet. På det här viset förmedlar våra läroböcker ett kvinnligt utanförskap och hjälper till att upprätthålla och befästa det manliga som norm. Det ger tydliga signaler till eleverna att det kvinnliga finns i undantaget. Mannen representerar med andra ord både det manliga könets erfarenheter och hela mänskligheten, medan det kvinnliga bara kan förmedlas och berättas utifrån den kvinnliga horisonten. Känner vi igen detta från Svenska Akademiens klumpigt formulerade motivering till 2007 års nobelpristagare i litteratur, Doris Lessing?

Och vad säger det vidare när lärobokens författare ägnar två hela sidor åt Ulf Lundells sångtexter men inte ens nämner Simone de Beauvoir? Jag vet inte. Jag vill inte ens veta hur prioriteringarna görs.

Ulf Jansson skriver i "Den levande litteraturen" att ”All levande litteratur handlar om vad det innebär att vara människa”. Men om över 80 procent av den levande litteratur som presenteras för våra ungdomar är manlig, kanske vi helt enkelt måste tolka meningen ”att vara människa” som ”att vara man”.

”Men det finns ju så få kvinnliga författare”, säger någon nu.

Det är naturligtvis dumheter. Kvinnor har – precis som män – alltid skapat. Däremot har de haft stora problem att bli uppmärksammade för sitt skapande. Varför kan man undra?

Jag vill avsluta med följande uppräkning:

Sapfo, Anyte, Erinna, Hildegard av Bingen, Marie de France, Margareta av Navarra, Agneta Horn, Madame de Lafayette, Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren, Madame Roland, Jane Austen, Ann Radcliffe, Mary Shelley, Madame de Staël, George Sand, Charlotte Brontë, Emily Brontë, Selma Lagerlöf, Edith Södergran, Virginia Woolf, Gertrude Stein, Simone de Beauvoir, Djuna Barnes, Cora Sandel.

Och jag kan fortsätta!

I dagens artikel lovar Hägg att diskutera den helt nyproducerade litteraturen och ”den situation ämnet befunnit sig i under de här svåra åren”. Kommer månne det bristande genusperspektivet i våra läromedel att finnas med och utredas då? Jag hoppas det. Om inte, borde vi faktiskt börja fundera litet på hur långt vi har kommit i arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män år 2008.

Kommentera

1. I min C-uppsats i historia, (skriven utifrån två olika kursplaner för tillgodoräkning som examensarbete), får jag ungefär samma resultat. Läs den gärna:

   http://www.uppsatser.se/uppsats/423cb09410/

   — Johan · jan 16, 15:44 · #

2. Det ska jag göra, Johan! Tack för tipset!/

   — Filippa · jan 16, 16:07 · #

3. Hmm….kan avsaknaden av representationen av kvinnligt författarskap stå i korrelation till publicering av kvinnliga författare? D.v.s. är det fler manliga författare som publiceras? Självklart så syftar jag då i första hand på den äldre litteratur historien…för i modern litteraturhistoria så har väl fler kvinnor blivit publicerade?

   — Just Another Nobody · jan 19, 13:05 · #

4. Du har givetvis rätt “Just another nobody” ( :)) Det som gör mig mest förbannad är dock att kvinnliga författare helt sonika väljs bort till fördel för manliga. Hellre Ulf Lundell än Virginia Woolf verkar man tänka! I de moderna textavsnittena borde helt enkelt siffrorna ha korrigerats men det har de inte. Försökte få igång en diskussion med Göran Hägg om vikten av ett genusperspektiv då man undersöker läromedel men han var inte så intresserad… Kanske behövs kvinnliga medgranskare likväl som kvinnliga läromedelsförfattare? Detta är en viktig fråga då det handlar om vilken bild vi vill förmedla till våra ungdomar om manligt och kvinnligt.

   — Filippa · jan 19, 14:27 · #

En bra dag på jobbet... YES SIR!!!READY SIR!!! Nya uppgifter på den digra läraruppdragsslistan