Ge oss lärare mer tid att se och ingripa

För några år sedan var jag handledare i en klass där ett gäng kaxiga skolkare styrde med järnhand. De hade skapat en ”vi-känsla” i sin lilla destruktiva gemenskap genom att mobba, driva med och verbalt trakassera de andra i klassen. I synnerhet några av de mer utåtriktade och ambitiösa eleverna var utsatta. Och vad gör inte en labil tonåring för att bevara sin maktposition gentemot en klasskamrat?

I Aftonbladet och DN kan vi läsa att anmälningarna till Skolverket mot mobbing ökar och enligt BRIS, så även våra barns psykiska ohälsa. I dag skriver Aftonbladets chefredaktör Jan Helin "Sluta blunda"  och hänvisar till de fruktansvärda mobbingfall som slutat i tragedier. Det gör ont att läsa att vi vuxna tydligen är så tafatta, så rädda, så långt borta från våra ungdomar att något liknande kan hända. Och som alltid går tankarna till skolan och den vuxenvärld som där möter barnen varje dag. Borde inte ansvaret ligga på skolans personal, är frågan.

Vi lärare skall enligt nuvarande läroplan ”gestalta och förmedla ” alla människors lika värde och solidaritet med de svaga och utsatta. Inte alltför sällan glömmer vi dock detta i det fortlöpande arbetet med eleverna. I stället låter vi samhällsläraren lägga in någon demokratiövning någon gång under kursen, med betygsrelaterade uppgifter till varje välplanerat moment. På detta sätt tror vi oss ha kontrollen över vad som sker i klassrummet och mellan eleverna.

Med detta inte sagt att många lärare inte försöker. Men faktum är att vi vuxna i skolans värld många gånger är lika stressade som våra ungdomar och därför lika angelägna om att skyla över, att inte se, att inte störa den ordning som redan ligger. Att våga se vad som händer när vi vänder ryggen till, att våga konfrontera och kliva in, är nämligen samtidigt att självmant ta på sig ansvaret att lösa konflikten i fråga. Det handlar om många tidskrävande samtal med de inblandade, kontakt med rektorn och skolhälsovården (om någon sådan finns på skolan) och ibland även också föräldrasamtal där det gäller att ha mod att stå på sig och inte lägga in backen när det börjar bli spänt läge. Till detta kommer en noggrann dokumentation av varje steg. Och ingenting får gå fel på vägen.

Självfallet är detta en obestridlig del i vårt läraruppdrag men det omfattande arbetet det innebär, finns idag inte definierat inom de antal timmar vi har tilldelade i vår tjänstefördelning. Och när lärartjänsten bara stretchas och töjs och de administrativa göromålen uppifrån blir allt mer påfrestande, är det just dessa bitar man som lärare tvingas prioritera bort. Det märks liksom inte om man väljer att inte se.

Erik, Lisa och Putte gick så långt att några i klassen inte längre ville närvara på lektionerna. Det jättejobb som vi handledare tog på oss i samband med den kontinuerliga mobbing som sakta uppdagades, ångrar jag aldrig. Vi valde att se och ställa frågor, trots elevernas ovilja att tala med oss vuxna. Men det var veckor av tungt arbete, veckor av obetald övertid och månader av omsorgsfull uppföljning. Och vi lyckades heller inte fullt ut eftersom vi låtit det hela gå så långt.

Ett skäl till att så många ungdomar upplever att vuxenvärlden i skolan sviker är den stora och ständigt växande arbetsbelastningen som vi lärare har. Viljan finns men vi tvingas ofta att bortprioritera denna vår kanske viktigaste uppgift.  

OBS: För att debatten inte skall hamna fel har jag ändrat mitt exempel, från ett mer konkret ihopplock av olika händelser till ett mer allmänt ihopplock. Budskapet är dock detsamma. Lisa, Putte, Erik finns inte i verkligheten men jag och mina kollegor har mött dem, många, många, gånger i klassrummet i situationer som liknar den ovan.

Kommentera

1. Jag har också skrivit om detta idag, fast ut en annan synvinkel. Att det är mobbing och dåligt mående är nu faktiskt inte lärarnas fel. Huvudansvaret ligger ju trots allt hos föräldrarna.

   Och vad gäller de där killarna som spred dessa bilder på Internet…. varför blev inte de polisanmälda… eller det kanske de blev. Det hoppas jag.

   — mamselamsen · feb 7, 15:00 · #

2. Hej, hittade din sida via LR-tidningen. Hög igenkänningsfaktor och kul läsning!

   — Carina · feb 15, 17:08 · #

3. Hej!

   Har just varit inblandad i ett sådant här dilemma som dessutom gjort så att jag kommit i konflikt med en kollega. Känns inte bra…

   — Eva · feb 15, 18:54 · #

4. Fy vad jobbigt! Här krävs ju att vi lärare jobbar tillsammans och är medvetna om problemen, vilket alltid inte är fallet. Stöd från skolledningen är också viktigt såklart. Hoppas det går bra i ditt fall, Eva!

   — Filippa · feb 16, 13:01 · #

5. Jätteviktigt ämne – jag är en av dem som vägrar vända ryggen till. Frågan är hur länge man orkar när skolledningen i möten med föräldrar visar sig mer ryggradslös än en samling amöbor och föräldrarna tycker det är helt ok att dottern vägrar arbeta med vissa i klassen så länge hon själv får bra betyg… Att klasskompisarna känner sig utfrysta och hånade spelar ingen roll och hur vågar skolan kränka deras oskyldiga älskling genom att ens kalla till möte…

   — Ella · feb 18, 16:05 · #

6. Mycket välformulerat Ella! Jag känner igen scenariot. Ibland önskar man att vissa föräldrar vore mer samarbetsvilliga…

   — Kollegan Filippa · feb 18, 17:02 · #

7. jag gick ju i den här klassen och jag upplevde det hela mycket annorlunda :) in the eye of the beholder, i guess. sen att läraren i fråga var vida ogillad i klassen kanske har spätt på hennes hatkänslor till vissa elever som hon nu ventilerar, vad vet jag :P

   — sara · apr 4, 18:18 · #

8. Jag saknar ord som kan beskriva hur kryddat, felaktigt återgivet och överdrivet det här inlägget är. Jan Malmsjö hade varit stolt över dessa uttalanden då det spelas över lika mycket som när han uttalar sig i pressen. TVI! Vi som inte tillhör de som räknas upp vet tom hur fel allt är återgivet och hur dålig insikt ni som lärare hade. Filippa, du kanske tar bort detta. Jag skulle tro det. För kritik, det har du aldrig kunnat ta.

   — Strindberg · apr 4, 18:19 · #

9. Hej ”Sara” och ”Strindberg”!

   Jag har haft många klasser genom åren. Och följaktligen även ett stort antal elever. De saker som händer i klassrummen, bland eleverna, i lärarrummet, i korridorerna, är givetvis företeelser som upprepar sig. Exemplen jag tar upp är inte knutna till specifika händelser, klasser eller personer, just för att ingen ska känna sig utpekad. Ändå känner många igen sig, vilket kanske visar på att detta är saker som bör tas upp och debatteras oftare.

   För att få en relevant skoldebatt måste lärare våga ta upp saker som kan hända, utan att vara rädda för att själva bli påhoppade av alla de elever (eller föräldrar eller kollegor, eller skolledare!) som kan känna sig träffade. Många lärare undviker att skylta med sina namn offentligt, just därför att de är rädda för att bli angripna personligen. I stort sett alla lärare har några elever som upplever sig orättvist behandlade, felaktigt bedömda eller som inte är nöjda med lärarens insats. Läraryrket är ett utsatt yrke, vilket man kanske inte alltid tänker på. Kanske är detta skälet till att så få lärare syns och för debatt?

   Jag tror dock att det är jätteviktigt att vi lärare också har möjligheten att diskutera de saker som händer i vårt viktiga jobb. ”Sara” och ”Strindberg” – det är viktigt för er elever också, att diskussioner förs! Men på ett schysst sätt!

   Jag hoppas att min blogg kan få vara ett diskussionsforum för mer allmänna, skolrelevanta frågor som kan kopplas till samhällsdebatten, även om jag ibland väljer att utgå från exempel från min skolvardag. På så vis vill jag att vi tillsammans lyfter viktiga frågor – både för oss lärare och för er elever!

   Därför – välkomna alla med fler synpunkter på ÄMNET i fråga!

   — Filippa · apr 5, 10:16 · #

10. även jag måste hålla med om att denna incident fick onödigt stora proportioner. kalle hade surfat porr, råkat hitta en bild som var ovanligt lik en tjej i klassen. han skickade då över denna bild på msn till en kompis i syftet att det var likt helt enkelt, det handlade inte om att förnedra tjejen i fråga. porrbilden skulle lika gärna kunna vara en bild på en kändis eller liknande för det var just likheten somvar det centrala i bilden. det var bra att lärarna uppmärksammade detta men det var inte så bra att ni inte lyssnade på eleverna. jag förstår mycklet väl hur detta skulle kunna ses från en lärares perspektiv, men hade ni som lärare istället lyssnat på eleverna skulle det ha framgått ganska klart att detta inte var ett fall av trakasserier.det kändes mer som om att nu fick läraren äntligen en chans att klämma åt “killgänget” . det som skadade mest var nog när ryktesspridningen började och den började när F gick runt i korridorerna och frågade elever om kalle surfade på porr. oproffesionellt.

    — petter · maj 26, 12:24 · #

IG (eller numera F) i grupparbete, Björklund! Va sjutton vet dom om Michaela?