Bra med koll. Och att tala med sina barn.

Nästan alltid efter ett föräldramöte stegar någon av föräldrarna fram till katedern.

– Jonas har skolkat mycket i grundskolan och nu vill jag ha absolut koll på honom! Jag vill veta allt. Du ska ringa mig så fort han inte är på lektionerna.

– Erika är duktig men behöver mycket hjälp av oss hemma. Mejla mig varje vecka hur din och de andra lärarnas planeringar ser ut, läxor och så, så att jag vet.

– Putte är en go kille va, men han smiter ibland från lektionerna när inte ni lärare ser. Så mejla mig hans närvaro varje fredag innan klockan 12.00 är du schysst.

I början sa jag alltid ja till de välvilliga och engagerade föräldrarna. Men då man som lärare har fler elever än just deras älskade barn, fick jag slita hårt för att hålla alla mina löften med kontinuerliga mejlrapporter och telefonsamtal. Och i många fall visade det sig vara ett enormt misstag då engagemanget och välvilligheten endast höll i sig några veckor in på terminen. Resten av tiden var det mer diskussioner om varför jag inte skickade den där listan i fredags och varför engelskläraren så felaktigt skrivit att det skulle vara läxförhör den där onsdagen. Elevens skolk och frånvaro blev en mycket sekundär och bortglömd fråga i sammanhanget.

Numera betonar jag alltid hur viktigt jag som lärare tycker att det är med föräldraengagemang men lovar inte längre att hålla kontakten på föräldrarnas villkor, lovar inte längre att ringa varje fredag, skicka mejl varje tisdag och vara kontaktbar under helger och på kvällstid.

– Närvaron skickas automatiskt hem en gång i månaden till alla elever på vår skola. Om du vill ha den oftare än så, så skicka ett mejl så svarar jag på det och bifogar närvarolistan, brukar jag istället säga.

Det är inte alltför ofta som jag får det där mejlet.

Nu inför fler och fler skolor webbplatser där föräldrarna själva genom en personlig kod ska kunna kontrollera sina barns skolnärvaro. Systemet är givetvis inte vattentätt. Många gånger har elever exempelvis  fått felaktig frånvaro, då de dunsat in femton minuter sent när lektionsarbetet är i full gång. Läraren registrerar att de kommer men glömmer att notera i pärmen, vilket kan orsaka en mindre jordbävning på hemmaplan. Då och då registreras frånvaro som skolk då det i själva verket är en fullt giltig sådan. Eleven har bara inte visat upp lappen från sjuksyster. Med andra ord är det alltid en mänsklig faktor inblandad som kan sätta käppar i hjulet.  

Men naturligtvis är det långt mycket bättre med ett system som gör att ansvaret och framför allt initiativtagandet läggs på föräldern till barnet, snarare än på läraren. Säkert kommer detta att underlätta kommunikationen med hemmet genom att möjliggöra för föräldrarna att alltid uppdatera sig. Det är  ett bra exempel på hur man med webbens hjälp kan skapa gynnsammare förutsättningar, både för hem och skola, för elever, föräldrar och pedagoger.

Men ibland, här jag talar med arga och besvikna föräldrar och när jag läser om hur IT-verktygen skall lösa vår tidsbrist och informationsöverföringsproblem, kan jag ändå inte låta bli att undra om det blivit omodernt med muntlig kommunikation mellan förälder och barn. Bara så enkelt liksom.

”Hur har du haft det i skolan idag?”, ”Vilka läxor har du?” ”Ska jag förhöra dig på matten?” borde väl vara en bra mycket säkrare metod för föräldrar som vill ha information om hur det går för deras barn i skolan, om de trivs, har kompisar, fungerar på lektionerna och är på plats.

Men det kanske är för tidskrävande och arbetsamt, vad vet jag.

Kommentera

1. Är inte IT-verktygen lika omoderna mellan lärare och förälder, som det är mellan barn och förälder? Är det inte så att datorn ersätter den personliga kontakten och att ni lärare lite kan frånsäga er visst ansvar med detta?

   — Micke · jul 14, 01:58 · #

2. Hej Micke, tack för intressant kommentar!

   Nej, det tycker jag inte. Nu kan vi lärare ha tid att tala med föräldrarna utifrån den samlade bild de redan har skaffat sig, istället för att sitta och omständligt gå igenom närvaropappet och förklara alla röda streck och procenttal. Jag tror i alla fall att det möjliggör mer tid för tal om barnet, barnets studiesituation, omdömen och hur det funkar i klassen. Mycket av mina arbetsuppgifter idag har tyvärr mer och mer kommit att handla om att kryssa i rutor, formulera hembrev, kopiera hembrev, slicka i kuvert, och tala i telefon med föräldrar. (Vilket jag naturligtvis också vill göra, i alla fall det sistnämda. :-)) Men undervisningen och elevernas arbete kommer ofta i sista hand, då administrationen tar så mycket tid. Synd, tycker jag. Kanske kan detta underlätta en litet del i alla fall…

   Och – en förälder har endast sitt barn att lägga energi på. Jag som lärare har ofta långt över 170 elever! Så det är klar att jag anser (och jag har själv barn) att initiativet till kontakt och uppdatering gärna får ligga hos föräldern själv. Arbetsbelastningen för lärare idag är orimligt hög många gånger.

   — Filippa · jul 14, 09:10 · #

3. Ser du inga problem med ändamålsglidning?

   — Micke · jul 14, 16:58 · #

4. Arbetar du på en gymnasieskola eller på en förskola? Det är väl hög tid att ungdomarna börjar ta ansvar för sina liv och sina studier. Elever som har skolkat sig genom grundskolan och fortsätter med samma beteende på gymnasiet har inget där att göra. De ska ut och arbeta och sluta uppta tiden för andra mer motiverade. Sluta dalta eleverna och deras föräldrar och var professionell!

   — Janne · jul 19, 09:04 · #

5. Mmm… Janne. Undrar just om du inte är släkt med Björklund, ändå? Han brukar ju tala om det där berömda “daltet” och efterlysa litet tukt och disciplin. Har alltid undrat hur han skulle fungera i läraryrket som kräver ärligt människoengagemang…och hur länge… och hur mycket eleverna egentligen skulle lära sig…:-)

   Gymnasieskolan ser inte ut som den gjorde för 20 år sedan. Det är en verklighet vi måste förhållla oss till. Kan i och för sig hålla med om att många ungdomar nog hellre borde få arbeta i några år innan de sätter sig i skolbänken igen. Och det kan, som du förstår, bli nog så svårt då välutbildade vuxna går på A-kassa i dagens Sverige.

   — Filippa · jul 19, 16:15 · #

6. Är “ ärligt människoengagemang” liktydigt med att frånta gymnasieelevers och föräldrars personliga ansvar? Vad jag vet är ju gymnasieskolan frivillig och ingen tvingas gå där om man inte vill.

   — Janne · jul 20, 09:50 · #

7. Jo, Janne. Många, många, många elever tvingas att gå gymnasiet fast de är både skoltrötta och vansinnigt sugna på att arbeta och försörja sig själva istället. Det finns knappast något frivilligt i att gå gymnasiet idag och som jag skrev är det en verklighet vi måste förhålla oss till. Oavsett om vi vill eller inte.

   Jag tycker knappast att jag tar ifrån eleverna och föräldrarna deras personliga ansvar när jag arbetar för att få dem med på tåget. Hellre det än att de går ut med IG i alla ämnen och över 60% frånvaro. Fast min önskedröm vore ju så klart att ha ett helt gäng supersugna, jättedrivna elever som var självgående. Å andra sidan kännetecknade detta knappast mig själv heller när jag var sjutton och förvirrad tonåring. Och det totala ointresset och vad du skulle mena krav på “personligt ansvar” som mina lärare visade mig var knappast något som förbättrade mina studieresultat. Gå till dig själv bara – visst blir du själv en bra mycket bättre lärare om du har en engagerad skolledning som med all kraft arbetar för att du ska trivas och funka? Eller?

   — Filippa · jul 20, 12:59 · #

8. Vad menar du? Klart att det underlättar att ha en engagerad skolledning men det fråntar väl inte individuellt anvar? Självklart ska jag som lärare vara förberedd och engagerad i mitt yrkesutövande men det gäller att skilja på elevens och lärarens åtagande. Att begära att eleven ska vara närvarande, uppföra sig och göra läxor tillhör ju minimikrav. Elever som kommer håglösa till skolan, inte förmår göra något och beter sig dåligt är väl inget man kan lasta enskilda lärare för eller övriga samhället för?

   — Janne · jul 30, 09:42 · #

Ett bra förslag, Miljöpartiet. I friskoledjungeln får Björklunds barn gå i sosseskola