Betygskrumelurerna verkar viktigare än innehållet. Läs krönikan i Skolvärlden

Läs gärna mina senaste krönika i "Skolvärlden" om de krumelurer som kallas betyg och varför debatten om den kunskapssyn som ska finnas bakom dem, ligger i träda.

Kommentera [6]

DN och Expressen håller mé!

Vad roligt att både DN och Expressen håller med mig i frågan om "obehöriga" lärare och flexiblare behörighetskrav. Och vad synnerligen intressant att BÅDA tidningarna skriver dessa ledare på SAMMA TEMA , EXAKT dagen efter min diskussion om detta i P1-Morgon.. Jag borde få tipslön, tycker jag! Det där med att hänvisa till källan verkar inte bara vara ett problem för dagens skolungdomar utan även för våra ledarskribenter... som verkar ha kovänt i frågan? :-)

Fast nu kanske jag var kaxig ändå - kul att diskussionen är igång hur som helst!

Och vad roligt med kommentarerna på bloggens två inlägg! Trots att det är en hel del som har invändningar mot det jag skriver, är det mycket roligt med debatt, tycker jag. Inte minst vi lärare (formellt behöriga eller ej) måste jobba på att sticka ut hakan offentligt, eller hur?!

Ett nytt och förhoppningsvis djärvt inlägg kommer så fort jag recenserat klart min senaste roman från BTJ - en riktig litterär pärla denna gång! Härligt!

Länkar till tidigare inlägg på temat att vara eller inte vara... behörig, finns här nedan att klicka på vid intresse:

Talargäst på P1-Morgon

"Jag kör på känn, jag!"

Sagan om den heliga behörigheten

Kommentera

Inbjuden som talargäst till P1-Morgon

Med anledning av förslaget om att endast behöriga lärare skall kunna fastanställas i skolan, blev jag inbjuden till P1-Morgon för att tala om min egen erfarenhet som först obehörig och idag behörig lärare.

Jätteroligt, var det och goda mackor fick jag! Men oj, vad fort det gick och oj vad mycket mer jag hade att säga i frågan.

Lyssna gärna på radioinslaget här och klicka på länken under "Obehöriga lärare får inte fasta jobb".

Kommentera gärna! Vad tycker ni om förslaget?

Kommentera [12]

"Jag kör på känn, jag!" Behöriga lärare är ingen garanti för korrekt betygssättning

- Dom där? Dom har inte jag tittat på, på 20 år! Det behövs ju inte, det sitter liksom i ryggmärgen.

Så sade min 55-åriga lärarkollega till mig. Det var fem år sedan. Hon var behörig. Jag obehörig. Hon talade om betygskriterierna.

Inställningen är vanlig, vad jag förstår, när jag talat med kollegor och vänner som arbetar i skolan. Själv var jag närmast nitisk när jag som obehörig och vikarierande svensklärare, studerade styrdokumentens mål- och betygskriterier inför varje uppgift, inför varje prov, varje utvecklingssamtal – det var ju detta som var mitt uppdrag!

Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbunds ordförande är nu oerhört positiv till förslaget att endast behöriga lärare skall ha rätten att betygssätta eleverna. ”Det finns idag så många som inte har kompetens för att sätta betyg och nu blir det synligt” säger hon till DN.

Jag håller fullkomligt med.

Men att det skulle ha med behörighet eller inte att göra, har jag mycket svårt att se. Då tror man lärarhögskolan om litet för mycket, vill jag mena. En hel del behöriga lärare jag arbetat med – verkligen inte alla skall tilläggas – kör tyvärr glatt på magkänsla, många års vana, och erfarenhet när det kommer till betygssättning. På en skola där jag arbetade, hade majoriteten av de behöriga lärarna inte en aning om vad som stod i styrdokumenten, utan ägnade varje lektion åt gammaldags, kronologisk litteraturhistoria med poängprov utifrån samma planering de hade haft i över 30 år. LPF-94 – vad är det?

Men det är klart. När det kommer till att höja statusen på läraryrket finns det inga felaktiga vägar, helt uppenbart.

Min stora förhoppning är dock att frågan om de behöriga lärarnas ökade arbetsbelastning blir en del av detta tjusiga förslag. För betygssättning är ingenting man gör på en kafferast, det vet alla. Det kräver en gedigen och noggrann analys av allt det eleven visat upp under terminens gång, muntligt som skriftligt.

Så när diskussionen om hur viktigt det här med betygssättning är – det handlar ju om myndighetsutövning – ja, då måste frågan om tid och möjlighet finnas på bordet också och inte skjutas undan som så ofta när det gäller vårt yrke. Fler arbetsuppgifter måste innebära mer luft i tjänstefördelningen. Eller att något annat tas bort. Annars är detta förslag över huvud taget inte realiserbart.

Så vad blir det?

Vill du läsa en tidigare krönika om samma ämne. Klicka här. Eller här.

Kommentera [16]

Hur man underminerar en lärares auktoritet eller sagan om den heliga behörigheten

När jag som tonåring sommarjobbade som vårdbiträde på ett ålderdomshem, blandade en flicka i personalen ihop medicinen till de gamla. Superpigga Agda Persson fick tyvärr helnervösa Agda Jönssons lugnande piller, till följd av den tidspress som rådde då vi tillsammans hade 17 mycket sjukliga åldringar att ta hand om. Säkerligen hände detta fler gånger men just denna gång uppdagades det, då flickan själv var ärlig och berättade för chefen om vad som hänt.

Det blev mycket lugnt på avdelningen den kvällen.

Misstaget var så klart mycket allvarligt och skulle utredas. Tyvärr med den konsekvensen att flickan inte längre fick dela ut medicin till de gamla. I stället skulle en medarbetare från en annan avdelning springa över varje gång och ta hand om just denna del av jobbet. Ingen diskussion om den stressiga arbetsmiljön där inte.

Mycket spring blev det. Och knappast mindre jäktigt. Dessutom var idén befängd, för den stackars person som arbetade på den andra avdelningen hade absolut ingen aning om vad de gamla hette och än mindre vilka piller de skulle ha. Så det hela slutade i praktiken med att flickan delade ut tabletterna till sina gamla, men under den överflödiga övervakningen av en jäktad och totalt oinsatt person.

Lärarutredningens kommande förslag om att obehöriga lärare inte skall få sätta betyg är snubblande likt den ogenomtänkta åtgärd som sattes in på det servicehus där jag arbetade. Nu har sannerligen alliansen hittat det perfekta sättet att underminera en icke behörig lärare inför elever och föräldrar. Och vad menas egentligen?  ”Jo, du Nisse, du är kompetent nog att undervisa i ditt ämne men inte smart nog att utvärdera den kunskap dina elever besitter i förhållande till kriterierna!”

Märkligt resonerat. Har man läst 60 poäng historia kan man för sjutton gubbar klara av att förstå och analysera de kriterier som snickrats ihop för att bedöma elevernas färdigheter! Fast å andra sidan – många av oss utbildade pedagoger verkar ju ha stora problem med detta, i alla fall om man lyssnar till hur det gnälls om de ”flummiga” och abstrakta kriterierna.

Att sätta betyg har i sig inget med pedagogik att göra. Ett förslag åt andra hållet vore mer begripligt: ”Jo, Nisse, vi tror dig om att kunna analysera och bedöma elevernas kunskapsnivå men då du inte har den pedagogiska utbildningen, får du tyvärr inte undervisa och handleda i ditt ämne. Vore inte det ändå ett rimligare förhållningssätt?

Har man anställt en lärare måste man också ha tron på att denne kan klara av hela jobbet med allt vad det innebär. I annat fall kanske man borde anställa någon annan, mer lämpad person. Ett liknande förslag inom ett annat yrkesområde blir faktiskt komiskt: Att kundsupporten fick hjälpa och vägleda sina konsumenter men var tvungen att ropa på en ”behörig” medarbetare när det kom till att teckna avtal – ja, det låter onekligen litet märkligt och svårhanterligt i mina öron. Men vi är ju lärare och då kan vad som helst hända.

Hur detta skall lösas rent praktiskt blir också det en intressant fråga. Troligtvis kommer det att ske på samma sätt som med vårdbiträdet som inte längre fick dela medicin. Jag som behörig skriver – under den hetsiga tiden för betygssättning – snabbt under ett dokument och står plötsligt som ansvarig för betyg jag inte har en aning om stämmer. För inte kommer väl tid att avsättas för en grundlig diskussion och avstämning i samband med dessa betygssättningar?  

Kommentera [5]

"Att slå i uppslagsböcker är inte forskning" - läs DN:s ledare om Fredrika Bremers bröllop och konsten att använda Wikipedia

”Information, var den än kommer ifrån, är inte detsamma som kunskap.” skriver Henrik Berggren idag i en, av mig, mycket efterlängtad artikel där han diskuterar konsten, och således även problemen, med att använda Wikipedia som källa. Det är en ledare att klippa ut och spara för att när tillfälle ges, diskutera med eleverna. För vem har inte tampats med det där svåra som kallas källkritik.

”Jag har använt Wiki och granskat den källkritiskt. Jag litar på denna källa – varför skulle någon ljuga???

Jag vet inte hur många gånger jag har fått dessa rart oskyldiga, men ändå godtrogna elevrader när vi arbetar med källkritik och vetenskapligt förhållningssätt. Från ungdomar i årskurs 3, vill jag tillägga, vilket gör det hela mer dystert. Efter tre års studier på SP-programmet journalistik och kommunikation där vi har som röd tråd att arbeta med ett vetenskapligt arbetssätt, är detta, inte helt sällan, tydligen så långt vi kommit vad gäller källkritiskt tänkande. Vad gör jag som lärare för fel, har jag ofta undrat?

Men på ett sätt har de ju rätt ändå. Varför skulle någon ljuga? Så taskig är väl ingen! Det är en ganska härlig inställning till livet. Men en aning naiv, kanske.

Så istället försöker jag pedagogiskt utgå från och diskutera andra riskfaktorer, förutom den där lögnen som verkar vara central för de flesta elever, okunskap, granskning, olika vinklingar, fördomar, erfarenheter och åsikter som färgar, osv, osv.

Här kan också Henrik Berggrens artikel vara en intressant utgångspunkt och en stor hjälp i diskussionen. För här tar han upp det faktum att Fredrika Bremer helt plötsligen blivit bortgift av en fantasifull Wiki-skribent som förlagt händelsen i slutet av 1820-talet. Giftet skall ha genomförts med Anders Johansson – en auktoritär man med svärmorstycke. Det är kul. Men inte sant och riskerar, precis som Berggren skriver, att leva vidare ett tag, på grund av sin, för Sveriges elever, halvkända ställning.

Wikipedia används ofta som källa av många av mina elever. Istället för att ta sig ned till skolbiblioteket, leta sig fram till B som i Bremer i Nationalencyklopedin och börja läsa, är det nämligen lättare och snabbare att navigera sig fram med några klick på datorn. Och när det ser ut så i klassrummet, krävs samtidigt att vi lärare funderar mycket kring olika metoder att diskutera detta svåra med att kritiskt granska sitt material. Så att inte Fredrika helt plötsligt står som brud i någon av våra elevredovisningar.

Eller Strindberg plötsligt har förvandlats till den evigt barnlöse ungkarlen i ett annat.

Idéer och tips mottages med tacksamhet!

Kommentera [3]

Jag hade en gång en klass…

Det finns klasser som man bara älskar att ha. Sådana klasser där gruppdynamiken bara är fantastisk, där de drivande krafterna också är de ”goda” och där eleverna helt självständigt arbetar för att skapa en stark sammanhållning, god kamratanda och verklig arbetsmoral.

Nej, det här är inte ett inlägg som egentligen borde inledas med ”Det var en gång...” Jag har haft flera sådana klasser genom åren. En minns jag särskilt…

Varenda en av eleverna var ett oförglömligt original. Konstnärliga och superanalyserande Liza. Jätteambitiösa och MVG- fokuserade Rosa. Fotbollsgalne och skojfriske Pedro…

Vilken kreativitet som blomstrade, till och med den regnigaste måndagsmorgon. De var liksom självgående på något märkligt vis och slukade kunskapen hur den än levererades. Samtidigt var det så oerhört roligt, kreativt och inspirerande att undervisa och handleda dessa superhärliga ungdomar, att man själv drogs in i energivirveln av rena farten. Aldrig har jag väl jobbat så hårt och så mycket som under projekten med dessa härliga energiknippen. Och så gärna jag gjorde det! Mina kollegor upplevde samma sak och vi slogs faktiskt om att få vara deras handledare. (Kanske var det i själva verket de som handledde oss ibland, om jag ska vara ärlig…)

Så man kan bara inte låta bli att undra hur de alla har det idag. Kom han in på sin utbildning? Lyckades hon att ordna sin efterlängtade resa? Är de där två bästa kompisar än idag? Med en sentimental liten klump i hjärtat saknar man de där lektionerna när Strindbergs Julie och Jean upplästes med en glöd som skulle fått Bonnevie och Persbrandt att bli gröna av avund. De där lektionerna när pennorna glödde, för det var ju för sjutton prov nästa vecka och allt om realism och naturalism skulle dunkas in, till varje pris. De där föräldraredovisningarna när vi lärare bara var tvungna att sätta MVG på långt över 80 procent av eleverna i klassen – ingen examinationskontrollant hade någonsin motsatt sig denna självklara bedömning, hur orimlig den än låter i efterhand!

Dessa duktiga, fina ambitiösa ungdomar vi – inte helt sällan jag själv, får jag väl med skammens rodnad på mina kinder erkänna – så ofta glömmer bort att nämna när vi debatterar skol- och ungdomsfrågor. De finns ju där. Faktiskt i alla klasser, något som dokumentären "Klass 9 A" var ett tydligt bevis på.

Som väl är!

Kommentera

Granska er granskning först, Skolverket!

– Vad trevligt ni ser ut att ha det! sa farbrorn från Skolverket till mig efter lektionen. Han hade fullkomligt rätt. Vi hade mycket trevligt. Vi sökte information om Roms stadsbyggnad och historia och eleverna arbetade som vanligt intensivt och engagerat med sina gemensamma reportage, broschyrer och stadsguidningar inför studieresan till Rom.

Det var allt. Den vänlige farbrorn gick vidare till nästa klassinspektion, talade sedan med några av mina kollegor, med rektorn och med några utvalda mönsterelever. Och efter någon månad eller två kom rapporten som beskrev vår skola i relativt positiva ordalag men med några utvecklingsområden att tänka på. Och så brukar det se ut.

Inte på något sätt vill jag säga att rapporten var felaktig, eller att den skola jag arbetar på har allvarliga brister. Men granskningen – ja den hade i ärlighetens namn många akilleshälar.

Det slår mig när jag läser om den numera beryktade gymnasieskolan ”IT College of Sweden” hur drevet går. Fler och fler uttalar sig negativt om skolan, rektorn fuskar med betygen och är en pengagalen despot, en avhoppad lärare skriver kritisk bok om vansinnesåret utan kollektivavtal, elever, inskrivna på fel program, beskriver vilket kaos de erfarit med nya lärare varje år – ja det finns ingen ände på hur miserabelt skött denna skola har varit. I samma veva kräver Lärarförbundet akututryckning och Skolverket ”ser mycket allvarligt på den kritik som elever och lärare framfört” och ska nu akutgranska skolan.

Till saken hör att skolan faktiskt har granskats. Då fann man märkligt nog inga av dessa allvarliga brister. Istället fick de två inspektörerna en mycket positiv bild av skolan. Verksamheten var ”av god kvalitet och mötte nationella mål och riktlinjer”. I detta sammanhang blir det, i alla fall för mig, uppochnedvända världen när Skolverket plötsligt hostar till, spänner ögonen i skolan i fråga och med myndig röst, i media, hotar med en ny, mer akut inspektion. Varför det kan man fråga sig? Vad var det för fel på den gamla? Var det inte just den som skulle upptäcka de där eventuella bristerna?

Nej, Skolverket bör faktiskt börja att granska sina egna granskningar innan de granskar skolorna. I stället för att småprata litet med oss lärare och skolledare över en kopp java, kanske de skulle våga ställa de där centrala, viktiga, besvärliga frågorna – frågor som hur kunskapsdokumentationen egentligen förs, hur mycket lärarledd tid eleverna får, hur projekt och teman är strukturerade, hur vi levandegör och arbetar med kriterier och mål, hur vi ser på vårt uppdrag och hur skolans antimobbingarbete ser ut. I praktiken då – inte hur mallen på hemsidan ser ut!  Det abstrakta och ogripbara nonsenssnacket leder ingen vart och ligger bara till grund för räddhågsna och försynta beskrivningar om ”spännande framtidsvisioner”, ur vilka skolan kan klippa några mysiga citat och lägga upp på hemsidan som reklam.

Det duger helt enkelt inte. Inte heller att generaldirektören Per Thullberg anser att inspektörerna inte har till uppgift att "leta fel". Snarare skall verket vara "iakttagare" och "samtalspartner". Detta förklarar kommentaren från Skolverkets mysfarbror men knappast myndighetens uppdrag i stort.

Genuina och verkliga inspektioner har som mål att faktiskt undersöka en verksamhet, inte att vara diplomatiska skengranskningar med papperstigrar i rapportform som följd. Och precis lika litet som vi önskar en miljö- och hälsoskyddsförvaltning som skriver om ”utvecklingspotential” när de hittar kackerlackor i restaurangpizzan, önskar vi oss ett Skolverk utan mod att verka för skolsveriges bästa.

Kommentera [3]

Och ändå ställer vi oss frågan hur detta med Riccardo Campogiani kunde hända....

Nu ska jag försöka att inte vara orättvis. Jag ska verkligen försöka att inte generalisera och uttala mig om saker jag inte vet något om. För jag vet nämligen ingenting om gymnasieskolan ”It college of Sweden”. Bara att den har sina lokaler i samma byggnad som Didaktus. Och att elever från dessa två skolor i går kväll var inblandade i knivslagsmål där en 17-årig pojke blev skadad. Och så vet jag hur (den sjukskrivne) rektorn reagerade när han blev informerad om händelsen:

– Vi har ingen skolgård så allt utanför skolbyggnaden är allmän mark och det som händer där är polisens sak.

Har man ingen skolgård behöver man med andra ord inte bry sig, om skolans elever bär kniv på skoltid och använder dem. Så länge det sker på ”allmän mark” vill säga.

Nej, jag vill verkligen inte raljera över det besynnerliga och obetänksamma svaret. Men det är med ilska och upprördhet jag läser om alla dessa ungdomar som upplever att vuxenvärlden sviker. Det är inte utan att man måste ge dem rätt ibland. Naturligtvis är det inte skolans fel när en elev blir knivskuren av en annan. Men vad som händer mellan ungdomarna innan dessa tragiska händelser inträffar, är fasiken allas vårt ansvar att våga se och ta tag i!

Och det är när man läser eleven Niklas märkliga berättelse som man börjar misstänka att något inte riktigt står rätt till. Det är historien om en elev som säger sig ha blivit misshandlad och hotad till livet av gymnasister på ovan nämnda skola. En elev som har polisanmält händelserna mer än en gång utan att skolan reagerat, allt enligt hans egen utsago, skall tilläggas. En elev som nu läser sina kurser på distans för att han är rädd för att gå till skolan samtidigt som samme rektor beskriver en dem som hotat Niklas som ”litet argsint”, en kille som ”kan slänga ur sig allt möjligt”, och att man inte ”ska ta allt han säger på allvar”.

”Man ska inte ta allt han säger på allvar. ”Frågan är hur vi vuxna hade reagerat om vår chef och våra kollegor reagerat så efter ett hot mot oss. Gissa om undertecknad i samma situation hade rusat till facket, och polisen med för den delen, fortare än den rektorn släppt sin första morgonfjärt!

En ung människa som upplever sig inte kunna gå till skolan är verkligen något att ta på allvar. En ung människa som hotar någon till livet, må vara i vredesmod, är verkligen något att ta på allvar.

Kanske är det någonstans här, i attityden till det som hänt, i attityden till ungdomarna, som vi finner förklaringen till varför det kan gå så långt. Och mina stora och raka frågor är därför: Hur är det möjligt att en elev säger sig bli hotad utan att något görs från skolans håll, om nu detta stämmer? Hur är det möjligt att en elev tvingas läsa på distans utan att alla resurser sätts in för att gå till botten med det som ligger bakom att han inte är i skolan? Hur är det möjligt att man kan avfärda en elev – han må vara en bråkstake eller mytoman – med att den som hotade nog inte riktigt menade vad han sa?

På min skola skulle en bråkdel av detta vara mer än nog för att starta en utredning!

Nu kritiserar tidigare personal privatskolan och menar att ledningen bryr sig mer om pengar än om eleverna. Samtidigt som Skolverket 2006 bedömde att verksamheten vid "It college of Sweden" var av god kvalitet och mötte nationella mål och riktlinjer.

Kanske är det så enkelt som så: för stora elevgrupper där det inte finns tid, plats och ork för en personlig kontakt mellan elev och lärare och en oengagerad skolledning utan känsla för vad skolans uppdrag är? Jag vet inte. Det jag vet är att jag är förbannad över att det får gå så långt, hur skolans struktur än ser ut. Det jag vet är att jag skall skriva en bättre och mer välformulerad krönika om skolpolitiken i Sverige, om vuxnas bristande engagemang, om rektorers anmärkningsvärda uttalanden och om urfåniga och innehållslösa floskler på skolors hemsidor. Detta när ilskan har lagt sig litet. Till dess säger jag bara: Ord, ord, ord!

Kuriosa: ”It college of Sweden” vill att eleverna ska ha ”The time of your life” under skoltiden. ”Att ha roligt under gymnasiet handlar ju inte bara om vilka kurser man går. För de flesta är det lika viktigt att man får träffa en massa nya kompisar och att lärarna är schysta.” Skolan marknadsförs med parollen: ”Ta ett försprång ut i världen” och eleverna hälsas välkomna till ”skolan som öppnar världens möjligheter för dig”.

Kommentera [7]

”Se och hör” med Lars Norén

När den vuxna juryn spydde ur sig hatiska omdömen om de hoppfulla ungdomar som sökte till Idolprogrammet, hävdade de att de bara var ”ärliga”.

Så brukar mobbarna i skolan också säga när man tar in dem för samtal. ”Jag säger ju bara vad jag tycker, ju! Ska jag ljuga eller? ”Bög”, ”pucko” och ”tönt” har då genast förädlats till något så fint som ”ärlighet”.

Jag kan inte låta bli att tänka på Noréns dagböcker och den omutliga ”ärligheten”.  Regissörens svar är nämligen snubblande likt den oreflekterade elevrepliken ovan, bara litet mer polerad:

”Jag ville skriva med starkare ärlighet.”

Och medan jag läser alla detaljer om vad Norén – den store dramatikern – gjorde det och det datumet, eller tyckte om den eller den skådisen, slår det mig att detta skitsnack skulle vara en omöjlighet i andra världar. Att min rektor aldrig skulle kunna publicera sin dagboksroman, såga mig och mina kollegor som yrkesmänniskor och medarbetare och sedan uttrycka att han var tvungen för att vara sann mot sig själv. Nog skulle ett sådant beteende ses som både illojalt och omdömeslöst snarare än som stor konst? Och vem skulle vilja läsa och recensera dravlet?

Men kultureliten… Ja, den behandlar vi annorlunda. Av matskedsdjupa, uppblåsta konstnärspampar är det mer än okej att blottlägga hela sin själ i ärlighetens fascinerande namn. Vi intervjuar dem med darrande stämma. Låter dem ta plats i TV-soffor och kulturdebatter. Talar om dem som stora konstutövare, när de i själva verket bara gör samma sak som Big Brother- Lotta – opererar brösten och skildrar detaljerna för cash och en stund i rampljuset!

Vad är det egentligen för fel på en god historia? Tydligen att den inte är sann nog för dagens dokusåpakonsumenter.

Det är sorgligt. Vi lever i en tid där det personliga utmärks av offentlighet hur paradoxalt det än kan låta. Integritet finns inte. Allt ska ut. Allt kan säljas. Allt kan bli storys. Ju verkligare desto bättre.

Noréns dagböcker är inget annat än Alex Schulmans desperata sms-publiceringar iförda kulturkavaj. En grej för att skapa uppståndelse och debatt och som med sin smaskiga skräll helt skymmer icke-kvaliteten i det skapade. Kör så det ryker! Skit i dem som drabbas! Tyck, tyck, tyck och nyansera inte! Tjäna kosing!

Och detta kallar vi konst!

Carina Rydberg står idag upp för Noréns rätt att skvallra och skitsnacka i en lång och tråkig dagbokstext i DN Kultur, med lika många ”jag” som Norén nyttjar när han blir intervjuad. 

Frågan är vad det är för uppblåst kulturelit som vi klappar så försiktigt i rumpan med idomininsmorda händer, varje gång de skriker. Kanske var det dem som aldrig lyckades grupparbeta i skolan: Skrytmånsen Jan Malmsjö, Skrävel- Börje, askfatet Carina Drygberg, Lars Dumbo Norén och mister läppglans Björn Ranelid vars våldsamma solbränna (som vittnar om långa filosofistunder i solariet?) är mer intressant än hans floskulösa ordflöde. Sådär ja! Nu har jag gjort mitt i denna mogna debatt. Hoppas jag blir känd, hyllad och får prassel i plånkan. Det är jag sannerligen värd.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=765297

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=764258

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article2346610.ab

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1176647.svd

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1181563.svd

Kommentera [6]

Äldre Nyare