DAGENS SKOLA HAR SPARKAT IGÅNG - VÄLKOMNA!

12 augusti 08

Filippas skolblogg kommer nu att avslutas för evigt! Men sörj ej, kära läsare - DAGENS SKOLA HAR STARTAT UPP istället!

På DAGENS SKOLA hittar du bland annat skolkrönikor om stort och smått och du är naturligtvis mer än välkommen att själv skicka in en text eller två om någon skolfråga som du vill ha upp på agendan.

På DAGENS SKOLA får alla räcka upp handen - ingen får IG!

Läs, kommentera, tyck till, skriv själv, engagera dig i DAGENS SKOLA!

VARMT VÄLKOMNA!! Önskar Fröken Filippa med glada medarbetare

Adress: www.dagensskola.se

 

Kommentera [1]

Lisas ekvationer lika bra som Pelles. Men inte om vi lärare får bestämma

26 juli 08

För några år sedan arbetade jag på en skola där rektorn beslutade att vi skulle ha en så kallad ”Jämställdhetsdag”. Ni vet, ett sådant där temaarbete vi lärare tvingas lägga in någon gång om året för att skolledningen vid behov ska kunna peka på att vi faktiskt utgår från läroplanens värdegrundsidé.

Sagt och gjort. Börje, Bettan, Nisse, Lisa, Josefina och jag lade upp riktlinjerna för dagen. Det var svårt. Få av oss hade nämligen läst om genus- och jämställdhetsfrågor, varken på universitetet eller på egen hand. Några av oss, i synnerhet Börje och Nisse, tyckte att det var rena fånerier, vilket givetvis märktes då vi tillsammans försökte arbeta fram vår planering.

Dagen började mycket bra. Eleverna var med på noterna, frågade, diskuterade och var engagerade. Nästan mer engagerade än lärarna faktiskt.

Och så när Börje presenterar filmen som skall visas i aulan kommer det: Den där grodan, fadäsen som inte går att reparera, utan att illojalt stöta kniven i ryggen på kollegan och detta rakt inför eleverna. Och sådant gör man ju inte. Hur dum grodan än är.

-  Flickor och pojkar är som ni vet olika, säger matematik- och kemilärare Börje glatt. Flickor är duktigare på språk – inte sant Anne-Marie – och killar bättre i matematik. Det har med våra olika hjärnor att göra! Nu ska vi se en film som…

Ja, nog är det svårt att undervisa i ämnen man inte är insatt i. Ändå krävs det av oss. Utan fortbildning och kunskaper i genusfrågor förväntas vi lärare arbeta utifrån ett jämställdhetsperspektiv som finns som övergripande punkt i läroplanen. Vem som helst förstår vilken omöjlig uppgift det är. I synnerhet som en stor del av lärarkåren, kvinnor som män, avfärdar dessa frågor som ickerelevanta i den praktiska undervisningen i klassrummet. Sådant får livskunskapsläraren ta hand om litet vid sidan av det viktiga vi kärnämneslärare arbetar med.

I Dagens nyheter kan vi idag läsa om att flickor och pojkar är lika duktiga i matematik. Problemet som Janet Hyde, professor vid Wisconsin-universitet ser det är snarare att lärare men även föräldrar fortfarande lever kvar i föreställningen att pojkar är bättre i detta ämne.

Så frågan är hur dessa fördomar, dessa väl ingrodda och i högsta grad levande föreställningar , påverkar flickor och pojkar under matematiklektionerna och läxläsningen hemma. Frågan är hur fördomar om kvinnligt och manligt över huvud taget – de fördomar som man möter både hos äldre och yngre lärarkollegor, både hos kvinnor och män – gör med våra ungdomars självbilder.

Här krävs krafttag. I alla fall om man menar allvar med de värderingar som skolans grund enligt våra politiker skall vila på.  

 

Kommentera [6]

I friskoledjungeln får Björklunds barn gå i sosseskola

15 juli 08

Nu ställs friskolefrågan på sin spets. För visst låter det i ärlighetens namn besynnerligt att få lov att starta upp en friskola med politiska förtecken i ett samhälle som Sverige, där skolan ses som en plats för alla, en plats där våra ungdomar skall bli förskonade från all politisk propaganda, ett ställe där saklighet och opartiskhet skall råda så långt det nu är möjligt och där utbildningen i sig syftar till att våra barn skall bli självständigt och kritiskt reflekterande vuxna.

SSU har nu ansökt till Skolverket om att få starta upp en socialistisk friskola i Borås. För fyra år sedan ansökte de om samma sak men har nu arbetat igenom sin skriftliga begäran. Det som från början var en ploj, en kul grej, är nu någonting Skolverket måste ta på allvar. Så kan det gå.

Det smakar onekligen litet illa för oss med en helt annan bild av vad svensk skola är. Eller borde vara. För i friskolornas Mecka är det inte helt självklart vilka grundprinciper som skall råda.

Kan man starta en religiös skola, borde man även få starta en skola med ideologisk profilering, menar också Anders Östberg, ordförande i SSU Södra Älvsborg.

Rätt så, Anders. Dessvärre.

Det är ingen nyhet att just skolor som vilar på en konfessionell grund, har varit uppe på agendan många gånger. Intensiva och konfliktfyllda debatter har rasat och argumenten har varit att vi separerar och isolerar ungdomarna från varandra, att skolans undervisning skall grunda sig på ett vetenskapligt synsätt och att skolan inte har som uppgift att påverka barnen i religiös riktning. Marita Ulvskog gick för något år sedan så långt som att likna de religiösa friskolorna vid ”barnfängelser”.

I mångt och mycket måste jag som lärare hålla med. Samtidigt är det naivt att tro att skolan i sig och de som arbetar inom den inte påverkar ungdomarna åt ett eller annat håll. Självklart gör vi det. Något sådant som neutral undervisning finns inte. Tack och lov, måste jag säga! För nog är det viktigt att våra barn möter vuxna som har egna övertygelser, uppfattningar och tankar. Så ser nämligen livet utanför skolan ut också. Med det inte sagt att mina privata idéer får färga undervisningen. De grundtankar som finns beskrivna i läroplanen – jämlikhetstanken, de demokratiska värderingar vårt samhälle vilar på – ja! – men kanske inte min egen personliga uppfattning om Bushs.

Det är ärligt talat svårt att göra den distinktionen ibland. Och då och då misslyckas vi alla säkerligen. Men att upprätta en skola med intentionen att förmedla ett religiöst budskap kan aldrig vara i sin ordning. Kyrkan och staten har för länge sedan skilt sig i Sverige, vilket betyder att trosuppfattningar måste vara privata, höra hemsfären till och stanna där.

Med andra ord haltar det.

Även om jag politiskt sett knappast hör till högerfalangen, ser jag stora problem med möjligheterna som skapats genom en okontrollerbar friskoledjungel med till övermått skilda förutsättningar för våra ungdomar.

En friskola med kommunistisk profilering, någon?

En friskola endast för hammarbyfrälsta, kanske?

Eller en friskola för nudister eller för fallfrukterianer?

Skolan har redan en religion, en övertygelse och det är värdegrunden. Ingenting annat.

På samma gång skulle jag bli mycket bestört för att inte säga uppretad om SSU fick avslag. Nu när de också lagt till att de faktiskt tänker undervisa i religion, något de exkluderade i sin ansökan för fyra år sedan. Nu kommer de att göra det om de får möjlighet – med partiboken som utgångspunkt för klassrumsdiskussionerna om tro och religion.

I ärlighetens namn måste vi nog svälja förtreten och säga: som man bäddar får man ligga. Även om den svenska skolans elever inte vilar särskilt bekvämt i nuläget!   

 

Kommentera [1]

Bra med koll. Och att tala med sina barn.

14 juli 08

Nästan alltid efter ett föräldramöte stegar någon av föräldrarna fram till katedern.

– Jonas har skolkat mycket i grundskolan och nu vill jag ha absolut koll på honom! Jag vill veta allt. Du ska ringa mig så fort han inte är på lektionerna.

– Erika är duktig men behöver mycket hjälp av oss hemma. Mejla mig varje vecka hur din och de andra lärarnas planeringar ser ut, läxor och så, så att jag vet.

– Putte är en go kille va, men han smiter ibland från lektionerna när inte ni lärare ser. Så mejla mig hans närvaro varje fredag innan klockan 12.00 är du schysst.

I början sa jag alltid ja till de välvilliga och engagerade föräldrarna. Men då man som lärare har fler elever än just deras älskade barn, fick jag slita hårt för att hålla alla mina löften med kontinuerliga mejlrapporter och telefonsamtal. Och i många fall visade det sig vara ett enormt misstag då engagemanget och välvilligheten endast höll i sig några veckor in på terminen. Resten av tiden var det mer diskussioner om varför jag inte skickade den där listan i fredags och varför engelskläraren så felaktigt skrivit att det skulle vara läxförhör den där onsdagen. Elevens skolk och frånvaro blev en mycket sekundär och bortglömd fråga i sammanhanget.

Numera betonar jag alltid hur viktigt jag som lärare tycker att det är med föräldraengagemang men lovar inte längre att hålla kontakten på föräldrarnas villkor, lovar inte längre att ringa varje fredag, skicka mejl varje tisdag och vara kontaktbar under helger och på kvällstid.

– Närvaron skickas automatiskt hem en gång i månaden till alla elever på vår skola. Om du vill ha den oftare än så, så skicka ett mejl så svarar jag på det och bifogar närvarolistan, brukar jag istället säga.

Det är inte alltför ofta som jag får det där mejlet.

Nu inför fler och fler skolor webbplatser där föräldrarna själva genom en personlig kod ska kunna kontrollera sina barns skolnärvaro. Systemet är givetvis inte vattentätt. Många gånger har elever exempelvis  fått felaktig frånvaro, då de dunsat in femton minuter sent när lektionsarbetet är i full gång. Läraren registrerar att de kommer men glömmer att notera i pärmen, vilket kan orsaka en mindre jordbävning på hemmaplan. Då och då registreras frånvaro som skolk då det i själva verket är en fullt giltig sådan. Eleven har bara inte visat upp lappen från sjuksyster. Med andra ord är det alltid en mänsklig faktor inblandad som kan sätta käppar i hjulet.  

Men naturligtvis är det långt mycket bättre med ett system som gör att ansvaret och framför allt initiativtagandet läggs på föräldern till barnet, snarare än på läraren. Säkert kommer detta att underlätta kommunikationen med hemmet genom att möjliggöra för föräldrarna att alltid uppdatera sig. Det är  ett bra exempel på hur man med webbens hjälp kan skapa gynnsammare förutsättningar, både för hem och skola, för elever, föräldrar och pedagoger.

Men ibland, här jag talar med arga och besvikna föräldrar och när jag läser om hur IT-verktygen skall lösa vår tidsbrist och informationsöverföringsproblem, kan jag ändå inte låta bli att undra om det blivit omodernt med muntlig kommunikation mellan förälder och barn. Bara så enkelt liksom.

”Hur har du haft det i skolan idag?”, ”Vilka läxor har du?” ”Ska jag förhöra dig på matten?” borde väl vara en bra mycket säkrare metod för föräldrar som vill ha information om hur det går för deras barn i skolan, om de trivs, har kompisar, fungerar på lektionerna och är på plats.

Men det kanske är för tidskrävande och arbetsamt, vad vet jag.

Kommentera [8]

Ett bra förslag, Miljöpartiet.

13 juli 08

 

–Självklart! Vill jag utbrista då jag läser om Miljöpartiets förslag om att barn och ungdomar med invandrarbakgrund skall få läsa engelska och matematik på sitt eget modersmål.  Matematik är att tänka abstrakt. Det gör man så klart bäst på sitt eget språk. Jag vet detta av egen erfarenhet, då jag vid ett tillfälle försökte  diskutera Camus existensialism på spanska med en spanjor. Det var inte så lyckat, milt uttryckt och den egendomliga konversationen berodde inte på att jag saknade inblick i ämnet. Om detta samtalsförsök också legat till grund för mitt betyg i litteraturhistoria, hade jag med all säkerhet fått underkänt.

Att stötta barn och ungdomars moderspråksinlärning gör att de får bättre resultat också i övriga ämnen, det visar forskningen tydligt.  Med andra ord är detta ett välgrundat förslag, som inte borde avfärdas, trots uppenbara svårigheter med hur det skall genomföras i praktiken. 

Trots det bloggar Svenska dagbladets ledarkrönikör, Fredrik Mellgren upprört om vilken usel idé det är att politiker skall lägga sig i vilka språk som skall premieras för intagning till högskolan. Märkligt, då ingen, mig veterligen,  höjde rösten då Folkpartiet gick ut med förslaget att värdera språkstudier på gymnasiet högre än övriga valbara kurser, för att förhindra elevers strategival av mer lättavbetade kurser som ”dans med liten boll”. Men kanske är det så att tyska, franska och spanska värderas högre än turkiska och arabiska? I alla fall av högervridna Bushsympatisörer.

Miljöpartiets förslag är bra och vittnar om en reflekterad inställning till utbildning och pedagogik, till skillnad från Folkpartiets populistiska och lättsmälta trams om kepsar och mobiler . Den stora frågan är istället hur det skall kunna realiseras.  Minst fem elever som talar samma språk i en årskurs innebär att skolorna, enligt förslaget, skall erbjuda tvåspråkig undervisning, åtminstone i matematik och engelska. Detta måste bli bekymmersamt, i synnerhet för de mindre skolorna som med all säkerhet kommer att få svårigheter med att strukturera undervisningen på bästa (och billigaste) sätt.

Här ger Stockholms taxischaufförer hopp! De somalier, turkar, iranier som kör taxibilar i Stockholms innerstad, brukar ha gedigna utbildningar från sina hemländer. Professorer, socionomer, psykologer, kvantfysiker, kan med andra ord med fördel plockas ut ur bilarna på gatan och stoppas in i klassrummen i stället. En och en annan grundligt skolad spärrvakt med invandrarbakgrund finns säkert också, om efterfrågan skulle vara större än utbudet.

Men det är klart – kräver vi styvnackat att dessa även skall ha en svensk, pålitlig, helgjuten lärarutbildning i bakfickan kvarstår nog problemen med lärarbristen ändå.

 

Kommentera

En godnattsaga för herr Björklund...

6 juli 08

Säga vad man vill om Björklund men han vet sannerligen hur man får mediestrålkastarna att riktas mot sig. Provocerande uttalande, populistiska tillkännagivanden om ditten och datten och en gles tandglugg, ständigt exponerad i tidningar och TV, har gjort skolan till en brännhet fråga i politiska sammanhang. Sannerligen är det ett mycket listigt drag av Herr Tukt-unt-Disciplin. För vem av oss har inte starka åsikter om skolan? Vi har ju alla gått i den. Mer eller mindre frivilligt.

Stackars Sossar helt enkelt. Var det någon som minns den där jönsiga debattartikeln i Dagens Nyheter för något år sedan, då oppositionen med Mona Sahlin i spetsen gick ut och tyckte till om skolan? Rejält. På första parkett.

Vilket magplask. För mest handlade artikeln om att de också ville ha ordning och reda och duktiga, välartade barn i skolan. Så det så. Bra att veta, men nog vann de floskel-VM så det stänkte om det. ”Vi med, vi med”, fångar väl knappast in några lojalare röster inför valet. Och vad säger det egentligen om nivån på dagens skolpolitik?

Björklund har dock som ingen annan politiker lyckats få svenskarna med på tåget när det gäller att skapa intresse för frågorna om hur våra barn och ungdomars utbildning ska se ut. På det viset är det ju en strålande insats han gjort. Samtidigt måste jag säga att det är sorgligt att alla debatter som skapats, också avslöjar hur många svenskar som faktiskt är positiva till militärmaner i skolan. Björklund får mycket kritik men även en hel del beröm när han pekar med hela handen och talar sig varm om örsnibbarna om sin stora ambition att ”röja upp” bland mobbare och okunniga och sönderslagna lärare.

Populism går hem. Sorgligt men sant. Det är lättare att bura in folk än att försöka hjälpa dem, lättare att kasta ut mobbare än att gå till botten med problemen, lättare att klanka ned än att rosa. Hårdare tag, ordning och reda, kepsar av och mobiler bort är med andra ord mer lättbegripligt för gemene man än didaktiska frågor om hur man lär ut, vilken kunskapssyn vi bör sälla oss till och så vidare.

Som lärare är jag dock relativt ointresserad av kepsar. De får sitta på knoppen eller hänga på en krok i skåpet – I don’t care, så länge mina elever arbetar, lär sig och tycker att skolan är en ganska schyst plats att hänga på. Många är de kollegor som resonerar på samma sätt tack och lov. Läraryrket är nämligen bra mycket mer mångfacetterat än att bara hålla ”ordning och reda”.

Det vi önskar är väl kanske snarare en skoldebatt som präglas av de mer grundläggande och väsentliga frågorna. Varför inte föra in dem på agendan, kära opposition?

Björklund själv gillar att läsa ”Tom och Jerry”. Om jag skulle få möjligheten att läsa en godnattsaga för Folkpartiets partiledare, skulle jag välja något helt annat än en serietidning. Jag skulle välja den gamla folksagan vinden och solen som tävlade om vem som kunde slita rocken av mannen på vägen. Ni har hört den eller hur? Vinden slet och rev, byggde upp orkaner och virvelstormar som mötte mannen. Som slöt rocken allt hårdare och hårdare om sig. Då tittade solen fram litet försiktigt och lät sakta sina strålar värma marken. Och mannen släppte snart det hårda taget om rocken och tog sedan slutligen av sig den. Självmant. Så kan det gå.

Kanske en pedagogik att tänka på, även när det gäller människor utanför sagans värld.

 

Kommentera [4]

Försvaret av individens frihet och integritet är ingen skoluppgift

30 juni 08

Läs gärna krönikan i City: "Politikerna behöver 1984 mer än våra barn." Om FRA-lagen och skolpolitik! Och ge jättegärna kommentarer här eller på Citys hemsida.

Vad anser ni?

Kommentera [3]

Öppna upp fler vägar till behörighet

30 juni 08

När jag gick en fortbildningskurs, för några år sedan mötte jag Janne. Han var 56 år och arbetade deltid som redigerare på ett företag i Stockholm, samtidigt som han vikarierade som gymnasielärare i mediekommunikation och textbehandling. Han var mycket omtyckt och nådde mycket goda resultat i elevgrupperna. Janne tog nämligen med sig det han arbetade med, rykande aktuellt, rätt in i klassrummet. Mål- och betygsdokument blev plötsligt begripliga för eleverna och fick relevans. Arbetslivet dök upp bakom skolbänken. Uppgifterna pekade ut mot verkligheten.

Men nu skulle Janne petas och en behörig lärare skulle anställas. För Janne var obehörig med sina fem års studier på universitetet, sin 30-åriga yrkeslivserfarenhet och sina inhämtade lärdomar från sex år som tjänstgörande lärarvikarie.

Det här är inte ett debattinlägg om att obehöriga lärare är bättre än behöriga. Men genom alliansens stelbenta förslag om att endast behöriga lärare skall få fast anställning och rätt att sätta betyg, blir diskussionen om den heliga behörigheten angelägen.

”Behörighet” har idag blivit ett politiskt mantra som febrilt kastas fram från alla håll för att uppbringa en ökad yrkesstatus för oss pedagoger. Samtidigt får Lärarhögskolorna svidande kritik, även vid Högskoleverkets senaste granskning: anmärkningar på för svag forskningsanknytning, bristfällig examination och undermåliga examensarbeten. Och även om kvaliteten säkerställs i framtiden, stänger ändå detta snäva behörighetskrav dörren för många meriterade människor med gedigna och framför allt färska ämneskunskaper, som just genom sin erfarenhet utanför skolans slutna värld har mycket att lära våra ungdomar. 

Frågan vi borde ställa oss idag är således inte om läraren i fråga är ”behörig”, d.v.s. om den har läst just de mycket specifika poäng som krävs från Lärarhögskolan, utan snarare om personen i fråga är kompetent och i så fall hur skolan skall kunna behålla denne. Idag är 37-årige Jörgen med en fil.mag. i statvetenskap nämligen lika obehörig i statistiken som Erik, 23, som bara har gått gymnasiet. Att Erik inte är kvalificerad är nog alla överens om, men hur är det med Jörgen.

I 56-årige Jannes fall var vägen till behörighet lång. Först krävdes att han skulle komplettera med ett och ett halvt års studier av ännu ett ämne. Sedan krävdes pedagogikpoängen från Lärarhögskolan. Det skulle innebära totalt fem terminer av heltidsstudier och ett saftigt studielån på det gamla han redan hade. Det var helt enkelt inte värt det, tyckte Janne. Kanske om han hade varit yngre. Men då hade han inte haft den erfarenhet och de kontakter han hade idag. Vem kan klandra honom för hans val att lämna skolskutan för ett helt annat yrke där hans kunnande och engagemang var eftertraktat?

Vägen till lärarlegitimation måste helt enkelt bli mindre krokig, mer ändamålsenlig, flexibel och anpassningsbar än den är idag. Erfarenhet måste gå att validera mot högskolepoäng, adekvata och mer komprimerade pedagogikkurser på deltid införas och en mer individuell bedömning av personens reella kompetens genomföras.

Naturligtvis skall inte en person utan ämneskunskaper stå bakom katedern. Och givetvis krävs det en särskild utbildning för de lärare som skall undervisa barn i yngre åldrar i exempelvis läs-, skriv- och matematikkunskaper eller ungdomar med exempelvis dyslexi eller svenska som andraspråk. Men på högstadium och gymnasium måste det även finnas utrymme för lärare som faktiskt har använt sina ämneskunskaper i det arbetsliv som vi förbereder eleverna för.

Med andra ord är det synd att våra politiker inte arbetar med att öppna upp pansardörren mellan arbetsliv och skola genom att med alla medel locka in fler kunniga, erfarna, duktiga inspiratörer från exempelvis näringslivet, istället för att stänga dem ute med klumpiga lagförslag som bottnar i ett inskränkt skråtänkande. Journalister, humanister, arkitekter, ekonomer, jurister, socionomer, ingenjörer - alla är viktiga resurser som slösas bort och skräms iväg till följd av den formella behörighetens svårgenomträngliga djungel.

Vill vi höja statusen på läraryrket, vill vi lova våra svenska ungdomar de bästa och mest engagerade pedagogerna, vill vi värna om skolan och se den som en central del av och i ett modernt kunskapssamhälle – ja, då måste vägarna till lärarauktorisation bli fler, mer individanpassade och mindre gropiga. Och framför allt mer välkomnande för duktiga människor som bevisat att de kan och vill undervisa. Det om något skulle bidra till en enorm statushöjning av ett av samhällets viktigaste yrken!

 (Texten ovan är en litet längre version av den debattartikel som publicerades på politikerbloggen 2008-06-12 . Kollegor och andra läsare - välkomna att kommentera!)

Kommentera

Sluta slåss unge - annars får du BETYYYYG!

25 juni 08

Det är märkligt det där med betyg. I Sverige har ordet nästan numera fått en magisk klang. Tidigare, innan Folkpartiets hysteriska omdömestjat i media, sågs betygen snarare som ett ganska trubbigt och motbjudande instrument, en utgallrande kravpiska för våra barn. Idag associeras det snarare med god moral, och den enda säkra garantin för goda studieresultat. Bara eleverna får betyg och det så fort som möjligt, kommer deras resultat skjuta i höjden, deras ångest inför prov och läxförhör minska och stressen likaså. Dessutom kommer ungdomarna att sluta slå sina lärare om de får betyg. Ingen vill ju få IG i uppförande, liksom. Ja, tänk vad fantastiskt det hela är!

I Dagens nyheter kan vi idag läsa om att svenska tonåringar känner sig mycket mer stressade än övriga europeiska ungdomar och har svårare att hantera högstadiets många och plötsliga påfrestningar. I intervjun med de två tonårstjejerna Linnea och Saga, säger de båda flickorna att de fram till sjuan endast var i skolan för att träffa kompisar. Och så kom plötsligt betygen. Och allvaret. Och ångesten. Hu!

Jag förstår så väl att studien och artikeln i sig kan användas som ett lysande belägg för varför det är så viktigt att våra småknoddar i åk 1 skall få betyg. Se vad som händer annars – magsår för hela slanten när de kommer upp i högstadiet och huvudstupa kastas in i det som kallas ”skola”.

Är det verkligen så illa, att det enda som får våra barn att förstå varför vi har skolplikt i Sverige, varför vi vuxna anser skolan vara så viktig, varför vi vill att de ska studera hårt och lära sig mycket, är att vi hotar med det där högtidliga som kallas betyg? I så fall har vi nog grundligen misslyckats med våra intentioner att framföra budskapet om utbildningens och kunskapernas värde i sig. I sig!

Kanske är det också här vi skall lägga våra framtida satsningar, istället för att ständigt mala på om de där gravallvarliga bokstäverna vi kallar betyg.

 

Kommentera [2]

Debattartikel publicerad på Politikerbloggen

21 juni 08

 

Jag har tidigare skrivit en del om mina synpunkter i diskussionen om lärarbehörighetskravet. Läs gärna mitt debattinlägg om vikten om olika och anpassade vägar till lärarbehörighet, på Politikerbloggen.

Kom gärna med synpunkter här på min blogg, eller direkt efter inlägget. Vad tycker ni?

Kommentera [5]

Äldre