Vem är du?

okt 26, 19:35

Vem är du? Jag känner dig i min kropp och det är en fantastisk men overklig känsla. Du är så ytterst påtaglig men ändå inte en person som jag kan ta på, eller röra vid. När jag rör mig vaknar du till. Du rör dig inuti mig. Jag stryker med handen över magen och där möts vi du och jag, med bara litet hud mellan varandra. Så nära men ändå så långt borta. Oh, vad vi längtar efter dig och att du ska komma ut till oss, din pappa, bror och jag. Vi är så nyfikna på vem du är, hur du är.

Litet vet vi ju redan. Vi vet att du absolut inte tycker om att jag ligger på sidan om kvällarna. Då boxas och sprattlar du runt som en liten fisk därinne och det är omöjligt att ens försöka sova. Så tvingar du mig med dina häftiga rörelser att lägga mig på rygg igen, trots att kroppen värker i den ställningen och jag vaknar upp, stel längs hela ryggraden. Så fort jag gjort som du velat, makar du dig till ro och blir stilla. Ryggen värker. Jag väntar… Och väntar… Kanske har du somnat. Det är stilla därinne. Och så försiktigt för att inte väcka upp dig vänder jag mig långsamt på sida igen.

Naturligtvis vaknar du på en gång. Ilsket. Sprättande. Din fot eller hand far som en liten pingisboll över magen och jag får kraftiga sparkar både på urinblåsan och revbenen. Suckande lägger jag mig åter på rygg. Du bestämmer. Redan.

Ja, verkar veta vad du vill.

”Envis”, säger din pappa. ”Som sin mor!” Men då vill jag att du ska veta att du snarare fått detta drag från din far, som kan vara sur i dagar utan problem, vilket du kommer att märka när du lär känna honom. (Ett ytterst irriterande drag om jag får säga det själv.) Envisheten kan du med andra ord inte lasta din mor för!

 Men din otröttliga aktivitet… Jo, den kanske du fått av mig. För du rör dig i ett. Inte sover du många timmar förutom nattetid. (Fast till och med då kan jag vakna upp av att du möblerar om där inne i magens mörker.)  Under dagen är du alert mest hela tiden. Du hoppar och spritter runt. Leker vågen och sträcker ut dig. Övar boxning. Ibland när jag står och undervisar får du plötsligt för dig att du bara måste upp, upp, upp och så helt plötsligt kan jag inte andas för att du knölat dig upp och lagt dig precis under lungorna. Där vill du ligga. Och jag resignerar, dimper ned på stolen vid katedern och förklarar för mina förvånade tonåringar att jag ska fortsätta att föreläsa om Virginia Woolf snart. ”Jag ska bara vänta på att mitt envisa, lilla barn vill krypa tillbaka ned i magen först…” Hos barnmorskan fick din pappa och jag lyssna på ditt hjärtljud. Det var hissnande att höra de kraftfulla snabba slagen innan du naturligtvis vände dig om och snurrade ett varv så att bultandet försvann.  Du ligger nu i nästan precis på genomsnittet i storlek, sade barnmorskan. Ditt huvud låg nedåt vid senaste undersökningen, om än inte fixerat ännu. Ja, nu är det bara tre veckor kvar! Det är otroligt att tänka sig att du nu är så stor att du skulle kunna klara dig utanför magens värme. Namndiskussioner pågår mellan din far, din bror och mig. Alla tycker vi olika och vi har några favoritnamn. Men ingen av oss kan bestämma något förrän vi faktiskt träffar dig och ser vem du är. Pojke? Flicka? Ljus? Mörk? Liten? Stor?  Du får vara vem du vill. Det är bara så underbart att du faktiskt är…

 

Kommentera

1. Ååå, vilken fin text. Tänk vad aktiv Bullen är. Knypet boffar visserligen runt en del men låter mig sova på sidan hur mycket jag vill. Däremot fortsätter den hicka minst en gång om dan. :)
   Stor kram! Tänker på dig massor nu när det börjar närma sig…tick tack…

   — Tove · okt 27, 11:24 · #

2. Fili, det är andra gången jag är inne här på er sida. Blev också oerhört berörd av din text ovan. Du skriver så bra, så vackert om det du upplever ! Kul att få lära känna dig på ett annat sätt. Kram

   — Heléna · okt 27, 22:01 · #

* Namn och e-post är obligatoriskt

* Namn		Kom ihåg
* E-post
Hemsida
Meddelande

Kom ut nu! Jag ångrar mig!