Vår bästa tid är nu…

Nu är det som att vår lilla bebis förvandlats från ett pluttigt, hjälplöst, gnällande knyte till en egen person, en riktig liten man. (Ja, kanske inte en man ännu, men nog liknar han en liten gubbe från vissa vinklar?) Det är först nu, vid tre månaders ålder som kommunikationen oss emellan börjat på allvar. Nu går det faktiskt att höra vad han säger, även om han inte använder sig av ord.

Uppenbart är att vår lille Bulle växt, också i relationen till oss under de här underbara men intensiva veckorna. På ett sätt undrar man var den där lilla knatten som inte hade styrsel på några lemmar tog vägen. Han som hade svårt att ligga rätt vid bröstet och som bara pep och gnydde utan någon direktkommunikation med oss runtomkring. Samtidigt är det otroligt fascinerande att samme lille parvel nu sitter rakt upp i knäet, (om än med litet vinglig nacke) blickar en rakt in i ögonen och glatt berättar med nyanserat joller om allt mellan himmel och jord.

Nu vågar han säga ifrån, (när han inte vill ha nappen) vågar ryta till när han blir orättvist behandlad (när han inte får mat bums) och vågar skratta ohejdat när han tycker att något är vansinnigt kul (som att spy ned brorsans nya jeans.) Och vi hör vad han vill och kan tolka signalerna.

Man kan inte nog fascineras över alla hans fantastiska framsteg. Är verkligen alla 12-veckorsbebisar så intelligenta, så sociala, så vansinnigt duktiga? Det är svårt att tro.

Tremånadersvaccinationen klarade vår David exempelvis med glans, även om han blev litet snopen eftersom han från sin plats på skötbordet precis fått ett skrattanfall på grund av en (rolig?) plansch på Pettson och Findus. I samma ögonblick högg sköterskan nålen i benet på honom, vilket nog måste varit traumatiskt. Stackars David. Skrattet kom liksom litet i vrångstrupen och följdes genast upp av ett förvånat illvrål som endast tystnade när mamma raskt stoppade tutten i munnen på honom. En ofelbar verkan.

Sedan gick vi hem, gosade och myste och allt som fanns kvar från skräckupplevelsen hos barnmorskan var ett litet, skrynkligt plåster. Barn är otroliga! Och det är helt enkelt ofattbart underbart att få ynnesten att vara nära denna lilla människa, som växer och utvecklas till en egen individ mer och mer för varje dag. Vilken gåva vi har fått!

Kommentera

1. Vilken fin lite gubbe !! …förundras alltid över hur fantastisk barnets utveckling är. Varje stadie har sin charm.
   Puss på er alla !

   — Heléna · feb 8, 17:22 · #

2. Det där med skratt, det har Herman pysslat med länge! Kom med nåt nytt! (Jättefint och sant inlägg, tycker vi med en tår i ögat!) Kram!

   — Tove & Lelle · feb 8, 23:45 · #

3. ser fram emot att träffa min bedårande systerson igen! bra inlägg.

   — Klara · feb 14, 00:19 · #

"Dä ä bare å åk..." På sykurs hos mormor och morfar