Värsta tvättkulan!

sep 30, 17:02

Det börjar bli tungt. Även om jag ”bara” gått upp nio kilo ligger Bullen som en kompakt och tryckande klump mitt på magen. Det känns besynnerligt, trots att jag borde ha vant mig. Själva känslan av att ha en stor, tryckande boll mitt under solarplexus kanske inte är sådär jättetrevlig. Men Bullen är inte bara en tyst klump, han kommunicerar också.

Aldrig kunde jag tänka mig känslan av att ha en annan varelse, en egen person utanför min egen men inuti min kropp. Det är en hisnande känsla. Vanligtvis vaknar jag innan klockan ringer, (bara det är jag ofantligt stolt över då det aldrig har hänt tidigare) och ligger och myser för mig själv utan att gå upp. Allt är helt stilla. Kettil ligger och snusar bredvid och ser så där härligt avslappnad ut som man nästan aldrig gör när man är vuxen, förutom när man sover. Sömnen finns kvar även i min kropp men inte sådär bedövande utan mera som svag känsla av lojhet. Försiktigt reser jag mig upp så att inte Kettil ska vakna, (han är oerhört lättväckt) och masar mig ut i köket. Magen hänger tung under morgonrocken. Jag gäspar och sätter på tevatten eftersom kaffe numera smakar bränt och egendomligt. Och så plötsligt ringer klockan inifrån sovrummet. Det är en högt, skärande och ihållig signal. I samma ögonblick spritter det till inne i magen. Och så sträcker Bullen på sig så magen blir spänd och hård. En lem, om det är en arm eller ben vet jag inte, spänner ut huden som en liten pingisboll, just under revbenet och förs sedan över hela magen. Sedan en kraftfull spark på kissblåsan; Bullen är vaken och dagen kan börja.

 Kettil tror att Bullen kommer att bli en vansinnigt livlig liten krabat eftersom han aldrig, och då menar jag aldrig, ligger stilla. Det är bara frågan om mer eller mindre aktivitet. Hela havet stormar efter att jag ätit lunch, en liten gungning och några kullerbyttor efter en smörgås, vilda sparkar efter en chokladbit och ett räcka omotiverade hopp, skutt och slag när jag lägger mig ned för att vila. Det sista är jobbigast. Magen är liksom ständigt i arbete och aldrig i viloläge.  – Värsta tvättkulan, Filli! säger Kettil och klappar imponerat på min stinna kagge. Vet inte riktigt om det är rätt att glädja sig åt att ha en stenhård mage när den är rund som en boll.

 

Kommentera

1. Ja, 17 vad tungt det blivit! Magen som varit stor hela tiden för mig har nu nått en ny höjd av storhet och med den tyngd! Nu är det ommöjligt att ligga en längre tid på rygg så jag bullar upp med kuddar på var sida om mig så magen kan vila lite på kuddkanten när jag själv ligger på sidan. Knypet ligger i lä för Bullens sparkar men ibland kör den upp en fot (eller är det månne ett knä) rakt i revbenet på mig. Och om det är ett knä (eller en fot) så måste Knypet ha en enorm näsa (gener från Lennart?) som boffar in i kissblåsan samtidigt. Trots allt detta obekväma är det ju det mest underbara man kan känna. Hur det rör sig därinne! Fantastisk känsla!

   — Tove · okt 1, 00:31 · #

* Namn och e-post är obligatoriskt

* Namn		Kom ihåg
* E-post
Hemsida
Meddelande

Förlossningstankar Proffsig lax