This is a christmas-rap!

För två dagar sedan var vi på läkarbesök. Det var oerhört spännande när doktorn klämde, vägde och mätte. David var lagom lång, hade lagom stort huvudomfång och var lagom… Ja, låt säga att han i alla fall inte alltför…jättetjock. Normalkurvan gick som en våg över skärmen. Davids kurva gick lodrätt rakt upp. Fortsätter det såhär förvandlas han till en köttbulle. Smeknamnet Bullen var alltså inte helt fel.

Sedan fick vår trinde son titta på en färgglad skallra och följa den med blicken, något han gjorde med bravur! Mamma och pappa stod naturligtvis sprickfärdiga av stolthet bredvid.

Sprickfärdiga av stolhet + skallra. Hm… De två något omaka orden i en och samma mening har fått mig att spalta ned några punkter av intressant och skrämmande? fakta:

• För några månader sedan hade jag blivit djupt bekymrad om jag vetat att jag skulle bli stolt över att min son har så mycket hull att barnmorskan hittar luddremsor mellan fettvalkarna. Men det blir jag. Mäkta stolt (av någon outgrundlig anledning)

• Det är faktiskt ganska kul att köra ”Prästens lilla kråka” i alla fall de 20 första gångerna på morgonen. Nu tänker jag leta land och rike runt efter alla de där härliga barnsångerna som min mamma sjöng med mig: ”Lilla Ludde”, ”Dansa min docka” och ”Små fågelungar”. De behövs!

• ”Jaha. Det är alltså det här du och David gör hela dagarna!” konstaterade min 13-årige bonusson torrt. Han var hemma från skolan idag eftersom han var sjuk. ”Vadå?” sa jag och noterade då litet lojt att jag, halv tolv, fortfarande satt i morgonrock med ett söligt matbord och ett halvätet ägg framför mig och med David i famnen sjungande ”Lilla rapsången”. Det är en mycket tjusig låt som vi hittat på tillsammans och som går ungefär: ”Rapelirap, kom då lilla rapen, rapetirapetiraaaap. Häftigaste rapen i staaaan, kom nu till Bullen idag.” Och under tiden diggar David med händerna och kroppen tills rapen kommer. Ytterst kränkande att höra undertonen i bonussonens yttrande. Som om att framföra och bugga till ”Lilla rapsången” skulle vara oviktig verksamhet. Ha!

• Rapar, bajs, kiss, kli i stjärten, ont i magen, mjölk i brösten (eller inte) och sömn är viktiga, viktiga saker i livet. Det låter banalt men vänta bara alla ni ovetande barnlösa, uppnosiga, jag-vet-allt-are. Tunga arbetsprojekt, galna tonåringar som skriker om MVG, kollegor som snackar skit, scheman som inte håller, föräldrar som klagar på undervisningen, obetald övertid på kvällstid, chefer som inget vet och kan: ingenting är någonting jämförelse med en riktig rejäl magknipsnatt, tro mig.Och när den enorma jätterapen kommer klockan halv fem efter vyssande, pyssande, sjungande, vaggande, gråtande, hulkande, pussande och lussande, (HURRA!!! VAD DU ÄR DUUUUKTIG MIN ÄLSKLING!!!”) då är det inte konstigt att detta blir dagens samtalsämne med alla. ”Veeet du vad som hände i natt…? Jo, David hade magknip alltså och vi var uppe och han…” De som inte fattar att rapar är dagens grejj har inte fattat mycket här i livet.

• Och just ja. Tomten däckade framför lussebullskorgen, trött men glad och harmonisk (för tillfället) och önskar eder alla en fröjdefull jul och en riktig härlig raaaaaap.

Här litet småfjantig men gullig julläsning, för oss som bär barn, matar barn, vyssar barn, tänker barn, är barn nätterna igenom.

Kommentera

1. Heja Filippa! Jag vet oxå vad som är viktigast just nu. Fast Herman har inte lärt sig att rapa än (eller är han månne för fin för sånt?). Herman pruttar (OOOH! ÄLSKLIIING, VAD DU ÄR DUKTIG! EN TILL, EN TILL!). Det är otroligt vad lite de måste prestera för att få enormt massa beröm. Idag höll han upp nacken några sekunder när han låg på mage – borde han inte få medalj? Stor kram och en riktigt god jul från den Breitholtzska/Gordonska familjen!

   — Tove · dec 20, 23:50 · #

Tomten – no more Mr Nice Guy Och så kom äntligen tomten...