Proffsig lax

sep 30, 23:49

Filli och jag har börjat träningen. Filli är stjärnan, (i rollen som urmodern), och jag är hennes coach. Psykoprofylaxen är snäll mot oss pappor, vi får inte bara en arbetsbeskrivning vi får dessutom en välklingande titel. Jag som pappa ska tydligen inte vanka runt som en looser och känna mig i vägen under förlossningen utan jag ska vara som värsta superproffsiga allt-i-allot åt min älsk. Coachen. That’s me.

Jag ska lära mig läsa hennes minsta signal, ha koll på tiden mellan värkarna, påminna henne om hur man gör alla de 23 olika andningsteknikerna, se till att inte lukta kaffe när jag pedagogiskt flåsar min hårt arbetande superkvinna i ansiktet, se till att hon äter, dricker och går på muggen. Jag ska lyssna, jag ska berömma, jag ska hjälpa henne genom värken, värken, värken. Ja, jag ska nästan lura henne att varje värk är typ den sista. ”Snart får du vila älskling.” Jag minns inte hur jag skulle förhålla mig till lustgasen. Hon sa något om det, Nadja, vår superrutinerade moder-till-tre-kursledare.

 Filli har väldigt mycket prestationsångest. Hon vill vara en proffsig förlösare. Göra det med stil. Det handlar inte bara om att hon är rädd för smärtan och att hon vill lära sig att hantera den. Det handlar mycket om det, men det handlar också om att när min kvinna gör något så vill hon göra det om inte med glans så i alla fall gediget, bra, ja professionellt. Jag börjar känna litet samma. Vad jävla illa om inte jag har lärt mig mina grejor. Om jag står där med en nolla i fejset när jag ser att Filli spänner sig och inte får igång andningen.  

Först nervös för att man inte ska få någon roll. När man väl fått en kommer oron för att man inte ska fixa den. Om man vill bli en bra coach måste man nog börja betala nu och betala här, i valutan svett: Det är dags att träna. Det är dags att nypa Filli i låret.

 

 

Kommentera

* Namn och e-post är obligatoriskt

* Namn		Kom ihåg
* E-post
Hemsida
Meddelande

Värsta tvättkulan! Liten sned Bulle-dress är skapad!