Kolikpanik!

Vad gör man när ens älskade barn bara gråter och gråter… Kolik. Det har hänt oss nu. Lille Bullen började plötsligen skrika, rätt ut, till synes utan anledning. För bäbisar har ju oftast en anledning. Eller närmare bestämt tre. Blöjan. Bröstet. Bädden. Ja, det är liksom inte så mycket mer förutom kanske att de vill ha närheten och goset förstås.

Bullen ville ingenting av detta. Han skrek som en gast trots att han var utsövd, hade ren och fin blöja och nyss hade ätit ett skrovmål. Och skriken var inte som när han var hungrig utan illvrål utan pauser. Kolik kallas det visst. Tillslut tappade han andan och bara hulkade innan allt började om igen. Det var det hemskaste jag varit med om i hela mitt liv! Vi vyssade, sjöng, talade, höll på sidan, på armen, på knät, mot bröstet, masserade magen försiktigt, skumpade runt i timmar – ja herre gud, vad vi slet. Men ingenting hjälpte. Så är det med kolik nämligen. Bullen spände ut hela sin lilla, tjocka kropp till en bakvänd ostkrok och gallskrek av så den lilla tungan vibrerade. Och just sådana barnskrik är enormt svårt att uthärda. Han lät som han var döende.

Efter några dagar var jag själv på gränsen till döende. Det första dygnet gick väl an. Men när skriken pågått i tre dygn i sträck och i synnerhet efter att Bullen ätit trodde jag att jag skulle gå sönder av trötthet och skräck. Ja, för det är skräck man känner när ens barn skriker så hjärtskärande och inte vill tröstas. ”Du får inte ta det personlig!” sa Kettil (som för övrigt arbetade de där tre dagarna och ”bara” hörde skriken på kvällstid.) Men finns det något annat sätt att ta det när kroppen är närmast mörbultad av trötthet och desperation? Kettil hade kolik när han var barn fick jag höra. Men det gick tack och lov över, berättade hans föräldrar. Efter tre-fyra månader… TRE MÅNADER!

Jag var helt förtvivlad. Minifom som vi fick från barnmorskan mot magsmärtor vid spädbarnskolik, hjälpte sisådär de första gångerna. 10 droppar innan matdax. Jag hällde i mitt stackars barn 15 stycken varje gång i ren desperation men han skrek ju ändå. Det absolut värsta var att det var min egen bröstmjölk som fick honom att känna en sådan smärta i magen. Den situation som innan varit så underbar, så fantastisk, så rofylld –ett barn som ligger vid bröstet, suger för att bli mätt och slutligen somna – förvandlades till en mardröm för mig. För jag visste att han skulle få vansinnigt ont efteråt. Plötsligt skulle han släppa bröstet, blicken skulle bli hetsig och vild och kroppen spännas och så… Ja, det där gallskriket som skär genom märg och ben skulle fortsätta och fortsätta i all evinnerlighet. In i evigheters evighet…

Kommentera

Och så kom äntligen tomten... Kolik-orkestern