Jag ångrar mig!

okt 31, 00:30

Kvinnor bör sluta föda. Åtminstone barn. Enligt ett antal oberoende källor, (bland annat mycket övertygande väninnor) är det stressig, livsfarligt, blodigt, för att inte tala om ansträngande; ett ensamjobb som kräver 100% absolut närvaro från första smärtvrålet till det sista. Vi kvinnor har tjurskalligt gått igenom detta trauma år efter år, sekel efter sekel. Kanske för att vi har känt oss tvungna att utmana alla de män som skrävlat om maratonlöpningar uppför Himalaya och ursinniga björnjakter i Dorotheas urskogar. För vad är mammutjakt mot en riktigt segdragen 24-timmars-förlossning? ”Först sprack jag i hela underlivet och sedan blev jag ihoptråcklad med tio stygn – slå det om du kan, karljävel!”

Men idag får samhället faktiskt baka sina egna bullar för den moderna kvinnan vet äntligen sin plats. Och den är inte med särade ben på BB.

Nu för tiden är vi kvinnor nämligen lika självklara på penisinvaderade tjurfäktningsarenor som på Investors och Erikssons styrelsemöten. Nästan i alla fall. Typ. Och då behöver vi liksom inte stajla med barnafödande längre, vilket känns oerhört skönt, i synnerhet för vissa av oss. Tyvärr har en del av dessa vissa, redan trillat dit men vi vill bara säga att VI ÅNGRAR OSS! Och vi är inte fega, om någon nu skulle tro det. Vi tycker bara (som alla män alltid tyckt) att det är oerhört mycket lättare att konversera en besatt björn i skogen än en stressad barnmorska mellan benen. Ett annat mycket bra skäl till varför vi kvinnor absolut ska sluta föda barn är att forskningen går framåt. Idag får vi böna och be för att få våra magar uppskurna under narkos, för att vi vill slippa att trycka ut ett barnahuvud stort som en wokpanna under fullständigt naturlig - men dock vansinnig - smärta. För oss som upplever den framtidsbilden som ett ypperligt tillfälle att välja mellan pest eller kolera, är forskningen något att tänka på. Mycket snart kan man förvara sitt framtida barn i en låda på magen. Och sedan är det faktiskt bara att öppna locket. Ungefär som mikropizza. Vilket innebär att smarta kvinnor väntar tills dess, om någon undrar. (Tyvärr är jag inte en av dessa längre… Snyft!)Och om nu en eller annan medsyster, trots allt skulle hävda sin orubbliga lust att föda, kan jag bara klämma till med det bästa argumentet av alla: – Tänk för guds skull på förhållandet! Det finns inget recept på ”Hur-du-förstör-ditt-underbara-äktenskap” som är så bombsäkert som barnafödande. Då talar jag främst om själva förlossningsscenen som kan få vilken råbarkad man som helst att falla i gråt. Inte på grund av all den smärta hans älskade får stå ut med, utan snarare på grund av att den ljuva kvinnan han trodde att han kände, helt plötsligt förvandlats till ett anfallande vidunder.  Det hände en väninna till mig, så jag vet vad jag talar om. Under de tio år hon och hennes man var tillsammans hörde ingen henne yttra ett enda hårt ord till honom. De var Romeo och Julia, Gere och Roberts, Jon och katten Gustav - you name it!

Fram till förlossningsdagen. Dagen D.

När läkaren efter undersökningen käckt frågade henne om slemproppen gått än, väste hon hånfullt mellan fradgadrypande läppar:

–Nej! Han är bara ute och hämtar kaffe!

Säg det äktenskap som håller.

Kommentera

1. Hahaha…medan min slempropp spelar innebandy läser jag din blogg. Men jag måste nog sålla mig till de kvinnor som inte är så nervös inför förlossningen längre. Och det är Mama Mias fel..eller rätt (?). Tack vare deras förlossningförberedande kurs känner jag mig mer nyfiken än rädd. Gud, jag låter som värsta försäljaren…hahah…men det är sant. Föreläsaren var så positiv och så förberedande att jag gick därifrån med något stärkt mod och en tanke: det här kommer gå bra! Kanske har de lindat in mig i ett dis som jag kommer vakna upp ur mitt under en pinvärk och då kommer jag inse vad hemskt det är men till dess kommer jag till och med längta lite… :)

   — Tove · okt 31, 20:10 · #

2. Det verkar vara ett gissel det här med förlossning. Hmm…tja, förhoppningsvis är det värt besväret. Du får återkomma med analys och utvärdering efteråt. Trevlig blogg förresten. Snart ses vi darling! //Sparv

   — Klara · okt 31, 20:48 · #

3. Känner så väl igen mig. Denna känsla av att man helt saknar kontroll. Jag hade ju sån tur att allt blev bra till slut. Trots min stora rädsla. När dagen kom fanns ingen rädsla längre. Bara en känsla av att det blir vad det blir. Och du vet ju hur jag är med kontroll vanligtvis. Många kramar till dig och familjen! Vi kunde inte komma nu i oktober men lovar att komma lite längre fram i vinter när allt blivit mer “vardag” igen för er. Det tar ju några månader…. // Kramar Jenny

   — Jenny · nov 6, 13:56 · #

4. Politiskt korrekta Filli slår till igen. Nåja, jag får väl ta hand om lille sötisen. Får jag bara låna dina bröst några månader?

   — Pappa Kettil · nov 11, 01:58 · #

* Namn och e-post är obligatoriskt

* Namn		Kom ihåg
* E-post
Hemsida
Meddelande

Vem är du? Unge herr David Johan Gunnar Mannerheim har gjort entré