Gravida kvinnor – kräv sittplats på bussen!

Nej, nu är graviditeten inte längre så där trevlig och lättsam. Magen är stor som ett berg, knölig och spänd. Naveln har ploppat ut och det kliar när huden drar ut sig. Tack och lov fick jag tipset att smörja magen varje kväll med mandelolja från apoteket, vilket hittills har inneburit att jag inte har några bristningar. Än.

Tyvärr verkar det ändå som att Bullen har stor plats därinne för han hoppar och dansar, skuttar och boxar, trots att han enligt alla källor borde ha lugnat sig litet nu när det närmar sig. Hm. En anarkist redan i unga år som det verkar.

Men hans otröttliga energi och min egen otymplighet tar på krafterna. Sömnigt och med mörka halvmånar under ögonen vaggar jag varje morgon till bussen, klämmer mig in bland folk och fä och tackar gud för att jag inte har foglossning eller andra hemskheter när bussen kränger sig fram genom köerna. Själv står jag nämligen – varje morgon utan undantag – och blåhåller i stolpen för att inte ramla omkull när bussen tvärbromsar, kränger till eller hastigt svänger i morgonhetsen på vägarna.

Trodde någon att stockholmarna tänker på en gravid kvinna i åttonde månaden? Knappast. I grodan ro sitter var man (och kvinna, tonåring och barn för den delen) och läser Metro utan att över huvud taget reflektera över att det skulle vara en hjältegärning att resa sig och erbjuda platsen till någon som kanske just då behöver den bättre. För det ÄR faktiskt oerhört mycket svårare att hålla balansen när magen är tung och uppsvullen, händer och fötter spränger av svullnad, och huvudet värker av sömnlöshet.

Det förvånar mig att ingen under de åtta månader jag varit gravid, en enda gång har erbjudit sin plats.

Låt mig ta ett exempel.

Idag stod jag om igen på bussen med min jättemage, höll mig hårt i stolpen med en hand medan jag försökte hålla min fullproppade arbetsväska i den andra. Mitt framför mig sitter en kvinna på det utfällbara sätet. På sätet bredvid sig har hon placerat sin handväska. Hon glor litet frånvarande på mig och min putmage men säger ingenting. Efter sådär fem minuter vinglar jag fram och frågar försynt: – Får jag plats bredvid dig?

En djup och utdragen suck, kvinnan makar sig inåt och drar litet halvhjärtat med sig handväskan som blir av med sin sittplats. – Tusen tack! säger jag och dimper lättat ned.

I samma ögonblick vänder sig en man i femtioårsåldern till mig och säger: – Hörru tjejen, du får nog flytta på dig ändå du, för nu kommer det en barnvagn och ska in serru!

Sedan vänder han sig om igen, viker upp sin medhavda Svenska Dagbladet över knät och fortsätter bekvämt att läsa.

Gravida kvinnor – upp till kamp emot sittplatstjyvarna!

Kommentera

1. Vilken underbar blogg:)

   — Krissan · okt 3, 17:13 · #

2. Googlade fram detta inlägg och jag blir så arg!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det borde vara lag på detta! I alla fall när magen är stor!

   — matilda · nov 8, 21:43 · #

3. Haha ja man kan inte annat än skratta och med “nöje” hålla med.
   Men till min förvåning så jag var på en buss här i göteborg och ser en skylt med en streckgubbe med mage..
   så det finns hopp.
   men tvivlar starkt på dom soms itter på den plasen vid tilldället skulle upp från den.
   som med pensionärsplatserna som övertas av skrikande tonåringar?

   — Mari · okt 20, 19:55 · #

Liten sned Bulle-dress är skapad! Ett kungarike för en bit gorgonzola!