Förlossningstankar

sep 25, 19:21

I onsdags var Kettil och jag på förlossningsföreläsning i Huddinge. Två helsympatiska barnmorskor berättade allt om förlossningen på ett så positivt sätt att jag ville föda barn dygnet runt. Nästan. I alla fall om dessa två var barnmorskor på mitt pass.

Själva föreläsningen var innehållsligt också väldigt bra, informativ och konkret med pedagogiska bilder till. När skall man åka in? Hur ser en förlossningssal ut? Vilken typ av smärtlindring finns att tillgå? Vad händer om det blir kejsarsnitt?

– Gud vad Sverige är bra! Sa Kettil efteråt när vi stod och snackade med några andra blivande mammor och pappor vi träffat på föräldrakursen. Så pedagogiskt och välförberettt. Man blir så himla tacksam att man bor här och får ta del av allt detta.Jag höll med.

– När jag väntade dig fanns det inte några informationsträffar, sa mamma. Vad jag minns var det ingen som undrade vad jag behövde. Och jag var ändå ensamstående, havande mamma. Tiderna har verkligen förändrats till det bättre.

Kettil och jag hade också bokat in oss på föräldragrupp på Liljeholmens vårdcentral så veckan var verkligen full med barnförberedelser. Vi satt tillsammans med ett tiotal andra blivande föräldrar och så delade barnmorskan in oss i en tjejgrupp och en killgrupp. Kettil hade genast blivit utsedd till proffs i sin grupp, eftersom han redan hade ett barn. – Men det var typ mer än tolv år sedan! försökte han men det hjälpte inte. Alla män satt tysta och väntade på att han skulle berätta hur det var. Stackarn! Själv satt jag med mammorna och gnällde över foglossning (som jag tack och lov inte har) och annat otäckt. Vi talade förlossningssmärtor, krystningar (inte kryssningar tyvärr) och mammakläder. Det var litet stelt men ändå ganska trevligt. Under fikat babblade vi på och det kändes mycket bra att få kontakt med andra förstföderskor med liknande känslor och tankar som en själv. Men så satte barnmorskan på filmen. Det var en film om tre par som berättade om sina förlossningar. Berättelserna avlöstes av bilder av tre andra par under sina förlossningar. Och det var oerhört nära, starkt och nästan… plågsamt att titta på. Något i blicken hos mammorna under själva arbetet var så speciellt. En mamma beskrev det som att hon fick en sorts urkraft som hon aldrig vetat att hon haft. Det hela både skrämde och berörde. Inte så mycket smärtan under förlossningen utan mera koncentrationen, det enormt svåra arbetet, fokuseringen och kvinnornas kontaktlöshet med det som var utanför det som pågick i deras kroppar. Jag vet inte men fler än jag var djupt tagna när filmen tog slut och lamporna tändes. Jag var trött och utmattad, nästan som om jag hållit andan under tiden. Efteråt försökte jag tala med Kettil om det. Det är inte så att jag är jätterädd för själva smärtan, även om jag kanske borde vara det. Andra saker skrämmer mig mer. Trycket och pressen inifrån. Att veta hur man ska göra för att få någon sorts kontroll över situationen. Någonstans är det en märklig situation när man försöker förbereda sig på något som man aldrig varit med om. Jag har tänkt mycket på filmen, på bilderna av kvinnorna och hur de betedde sig. Även om det känns nästan overkligt, tror jag ändå att det handlar om att förbereda sig mentalt för det hela. Min största rädsla är att jag kommer vara för rädd. Om jag inte är rädd vet jag att jag kommer att klara det hela bra. Men rädslan är det som kan sätta käppar i hjulet för det mesta. Jag är glad att Kettil bokat profylaxkursen just av det skälet. Bara att känna sig litet mer förberedd kommer att underlätta.

Kommentera

Bullen på SPA! Värsta tvättkulan!

Davids föräldrar bloggar om sin superbebis ...Och så förändrades livet som genom ett trollslag (och ett ljudligt bebisskrik!) Detta är vår gemensamma babyblogg där vi skriver om vår älskade lille David - superbebisen! Följ hans liv och äventyr och läs om våra tankar och funderingar kring vad föräldraskap egentligen innebär.

Tillbaka till bloggens startsida