En ljuvlig skrikunge som vet vad han vill

Tittade på gamla bilder av David här om dagen. De där bilderna från BB när han bara var några timmar gammal. Och de där när han blivit äldre. Så där tre dagar. Så puttig, så liten, så otroligt... medgörlig.

David är stor nu. En bestämd, ung pojke som möter alla med en klar blick och flinar åt glada fyllon och sällskapslängtande uteliggare med ena mungipan, när han åker tunnelbana med mamma. Han gillar att bli pruttad på magen, rivet äpple och att bestämma.

Själv!

Älskade skrikunge! Mamma kan inte låta bli att förundras över alla underbara saker du gör; suger på stortån, kucklar av skratt åt snigeln i tittutboken och tuggar på alla strumpor vi sätter på dig.

Ibland kan det bli litet jobbigt. Som när mamma kånkat på bebis hela dagen och vill läsa sin mejl en minut bara. Eller när David skall sova middag, inte vill det och uttrycker sin åsikt minst sagt högljutt. Eller när pappa inte förstår att gröten skall vara färdig NUUUUU, inte om två minuter.

Så frågan är: Skall man sätta gränser för en halvårsgammal bebis?

Kommentera

-Jag sa NEEEEEEJ, mamma!!! D som i dregel?