David - en mänsklig TV-antenn?

David har fått tänder. Två. I nederkäken glimmar det till, två vita, tunna kanter och det KLIAR! Med andra ord måste David sitta och gnälla på min axel hela tiden för att kunna stå ut. Vi kyler hans lilla flygplan/bitring i kylskåpet och han tuggar och dreglar febrilt två minuter. Sen skriker han och vill upp på axeln igen. Vi lunkar runt i hemmet, jag pussar, sussar, klappar och leker. David gnäller. Det är litet tråkigt. Jag berättar för honom att det är tänderna som gör ont. Han gnäller litet till och verkar strunta i vilket.

När han ska sova måste jag lägga en filt över huvudet på honom, proppa in nappen och skumpa upp och ned i en timme innan han slocknar. Något annat sätt duger inte. Så jag skumpar och hoppar mest hela dagen för David sover numera endast i tiominuterssjok. Jag äter fil med en hand. Diskar med en hand. Skriver med en hand.

Kettil säger att David är som en sådan där TV-antenn som man måste hålla i absolut rätt läge för att bilden skall bli klar. Det ligger något i det. Med den skillnaden att om man inte håller David i absolut rätt läge, vrålar han istället för att flimra.

Så här ser alltså våra dagar (och nätter också för den delen) ut sedan några dagar tillbaka. Litet småjobbigt faktiskt. Både för David och mig.

Men så ibland spricker han plötsligt och oväntat upp i ett jätteleende och gurglar överlyckligt mot mig - ingen tandvärk finns och allt känns så himla fint och härligt igen! "Min fina, fina go'unge!" tänker jag då, till han vrålar till, högt och bestämt och kräver att bli buren som en mänsklig TV-antenn, högt upp på axeln.

Min axel värker.

David - utan tandvärk och upptagen med att upptäcka världen, det vill säga den luddiga, röda mattan framför honom.

Kommentera

Nappen suger – eller inte Inga bildbevis än så länge