Åttamånadersångest, myggbett och tandagnisslan. Må Gud se till att det bara är en "fas".

David är inne i en fas. Så brukar Kettil och jag säga när David beter sig på ett oförklarligt sätt. Det gör han nu. Det är en jobbig fas denna gång. Den består i att han på inga villkor vill göra något själv. Han vill absolut inte sitta själv på sin filt, inte leka själv, inte sova själv inte... Det enda David tycker om numera är att sitta på mig. Ja, jag menar det rent bokstavligt. Och inte ens då är han riktigt nöjd utan smågnäller hela tiden. Och det kan ju i ärlighetens namn inte vara alltför bekvämt att sitta på alla mina volanger...

Åttamånadersångest. Japp, så hette det visst, den här trevliga fasen då barnet förstår att det är en egen individ vilket leder till separationsångest.

Och naturligtvis måste vår kära Bulle, vår älskade David vara extra dramatisk i sin fas. Ångest räcker liksom inte. Myggbetten från Kreta har svullnat upp och kliar något jävulskt på hans ben och fötter.

"Sätt på salva!" sa min kära väninna. Inget ont om henne men hon har inga barn. Hade hon haft det hade hon vetat hur lätt det är att sätta på salva på en vrålsur bebis. Okej - sätta på salvan går bra - det är snarare frågan om hur salvan skall stanna kvar som är problemet. Alltså: mamma stryker på, David stryker av.

Förutom ångesten och myggbetten har David även hosta. Så när vi inte är uppe på natten och stryker på och av salva på myggbett, brukar vi även sitta i badrummet och hosta bland vattenångorna som enligt vårdguiden skall underlätta andningen. De sa dock ingenting om hur mycket det underlättar för sömnen.

Dessutom, alltså förutom, ångesten, myggbetten, hostan håller David på att få tänder i överkäken. Det kliar. Och för kommande tänder finns ingen salva att stryka av och på.

Så våra dagar ser ut som följer med litet variation mellan punkterna:

• David sitter på sin filt, gnäller och följer mig med blicken med våta hundögon som det rinner stora krokodiltårar ur.
• David gallskriker på filten med ansiktet ihopskrynklat till ett rött russin och utvecklar nya ljud som låter litet knorrande, som om han kämpar med att bajsa fast jäkligt mycket högre, blandat med illvrålet Bert.
• David sitter på mig. Gnällande.
• David sitter på mig. Gallskrikande.
• Mamma stryker på salva. David äter salva.
• David ligger på skötbordet och hostar och gnider ut snor på mamma.
• David sitter i selen och kliar upp myggbett med vassa tånaglar och vrålar i mammas öra när hon försöker göra mat.
• David följer mamma med hundögsblicken, gråter stortårarna och gnider överkäken mot en gummianka eller den älskade fjärrkontrollen.
• David sitter hos mamma och skriker, hostar och skäller.
• Mamma ligger på golvet och hulkar av sömnbrist. David sitter på henne och hostar.

Roligare kan man ha.

Min älskade unge! Ibland önskar jag att du förstod att det är just en fas du är inne i. Och att jag själv genom alla skrik, tårar, salvor, vattenångor och nätter utan sömn förstod det samma.

Det kommer inte att vara för evigt, det kommer inte att vara för evigt, det kommmer inte...zzzzzzzz

Kommentera

1. hm.. det låter inte så kul..
   Vi kanske ska säga att du ringer mig när den där fasen är över ? :-)

   Tröstkramar i massor

   — Heléna · jun 27, 13:38 · #

En blommande David hemkommen från Hellas The baby has to be SPANKKed!