En pannbiff med lök och bebisfritt, om surgubben själv får välja

- Ska vi inte gå och käka lunch ihop? sa Kettil igår. Vore inte det himla trevligt? Han var hemma för en gångs skull och det var underbart vackert väder. Ja, varför inte! Det var länge sedan vi var ute ihop.

- Vi tar en härlig prommis till Älvsjö och går på någon restaurang där! sa min man, packade in bebisen i sittvagnen och så gick vi. Solen sken, fåglarna kvittrade, föräldrarna småpratade och bebisen jollrade. Allt var ljuvligt. 

Nu tror ni kanske att det står en björn i busken och brummar. Då tror ni rätt. Och vilken jävla björn sen, ursäkta språket!

Framme vid restaurangen var det litet kö, men uteserveringen var ganska tom och det fanns gott om plats för barnvagnar, folk och fä.

- Om du beställer så går jag och tar ett bord, sa jag och skulle just vända vagnen för att styra in den mot ett bord. Då vänder sig en gubbe i kön mot oss:

- Måste du vara ute nu med din barnvagn? säger han med hög röst till mig. Du är ju för helsike mammaledig!

Jag trodde att jag skulle smälla av. Det händer inte ofta - jo, förresten, det kanske det gör i ärlighetens namn - men det här var värre än vanligt. Mycket värre. Vad i h-vete var det gubbjäveln stod och sa???

Här har man som kvinna gått och burit ett barn i magen i nio månader med risk för foglossning och ryggvärk utan att få lukta på en bit gorgonzola eller ett glas vin en gång. Sedan är man med om värsta, jäkla tortyren i tre dygn, värre än en sträckbänk på medeltiden.

Förlossning kallas det visst.

Sedan går man runt i fyra månader med sårigt underliv, hormoner som sprätter åt alla håll, mjölkstockning, håravfall och ska stå ut med annat skojjigt som följer med spädbarnstiden - typ kolik. Och när man för första gången på ett halvår försöker ta sig ut med sin man för att äta en liten försynt lunch, står en pissgubbe och skäller på en för att man inte behagar bli hungrig vid niotiden på kvällen i stället, när det är folktomt.

PORTAD!!! Och David som är så otroligt väluppfostrad och artig och som ler mot alla med sina två risgryn när han är ute. Till skillnad från vissa andra...pisspottor med löständer. Fy för den lede, vad orättvist!

Jag undrar egentligen vad som rör sig i de där dinosariemännens hjärnor. Möjligen är det någon liten hjärncell men mer kan det inte vara. Kanske borde jag ha mer förståelse för sura gubbar och deras bortskämda idéer om att de äger hela världen, att kvinnor ska föda barn och låsas fast vid spisen. Men det har jag inte. Inte alls. Jag blir vansinnig!!!

Missförstå mig rätt:

• Om det hade varit en tjusig restaurang och kvällstid hade jag köpt det.
• Om det hade varit tjyvtjockt med folk hade jag köpt det.
• Om det hade varit jättetrångt med plats hade jag köpt det.
• Om det hade varit en biosalong hade jag köpt det.
• Om det hade varit en föreläsning hade jag köpt det.
• Om det hade varit ett bibliotek hade jag köpt det.

MEN DET VAR DET INTE!

- Skönt att säga ifrån i alla fall! Sa Kettil litet nervöst men stolt när vi efter några mycket, mycket icke väl valda ord, tvärvände barnvagnen och med skriande barnvagnshjul tog oss därifrån. Till en annan restaurang. Utan surgubbar med ideal från vikingatiden.

- Och ärligt talat, sa min man efteråt. Hans mage var mer skrymmande än vår barnvagn. Så det så!

Kommentera [2]

Lista på saker som har förändrats radikalt sedan vår son föddes och som inte en kotte talade om för oss skulle hända, men som vi inte hade trott på i alla fall

Fillis lista:

• Lägenheten har invaderats.

Vi har helt oväntat fått ett zoo här hemma. Jag fattar det inte. I och med Davids födsel har vi invaderats av de mest exotiska kreatur av olika slag – randiga zebror, gapande papegojor, luddiga björnar och färgglada strutsar med långa halsar ligger och skräpar överallt. Vad kommer de ifrån – kräken? Man kan inte gå till toaletten utan att snubbla över någon galen uggla som hoar eller någon söndertuggad hund som skäller metalliskt. Vansinnigt irriterande. I synnerhet det där jäkla flygplanet som plötsligt, utan anledning råmar som en ko och skrämmer vettet ur en. VEM i guds namn köpte den till David, det skulle jag bra gärna vilja veta!

• Högläsningen försvann. Var tog den vägen?

Min man och jag brukade oftast avsluta våra hektiska dagar med att läsa högt i en gemensam bok. Det var underbart. Jag minns de stunderna med tårar i ögonen av sentimentalitet. Tänk vad romantiskt det var! Tänk vad mysigt vi hade! Tänk när vi låg en hel helg och bara läste. För att vi kände för det. Bara så. Tyvärr känner inte David samma sug efter högläsning ur ”Giftas” eller ”Vindens skugga” utan brukar babbla sönder våra tafatta försök. Om det inte är ”Bebis dansar” förstås, den är poppis. Å andra sidan däckar Kettil och jag efter typ tre sidor numera, helt förbi av trötthet. Så är det. Kommer det någonsin att bli som det var förr?

• Musiken från stereon har tystnat…

… och ersatts av helt andra melodier. Mindre välklingande.

a)      Davids klagosång när han inte vill ligga på mage och träna (Ta uuuuupp mig nuuuu, mammaaaaa!)

b)      Davids sov-vrål när han inte vill knoppa trots att han har sand i ögonen och är dödstrött

c)      Diskmaskinen och tvättmaskinens eviga dunkande. Mycket tvätt och disk blir det.

• Kroppen

Tänker inte skriva alls om detta så det så. Stor förändring. Till det sämre. Bara så att ni vet!

• Minnet…

…är inte detsamma. Har alltid haft en lätt släng av demens men nu är det riktigt illa. ”Nu jäklar ska jag…Ja, vad var de nu jag skulle göra..?” är den vanligaste tanken under dagen numera. Väninnor klagar över bortglömda fikaträffar, BVC ringer och frågar varför David inte är på plats för vägning och mätning och bonussonen undrar varför vi äter middag klockan 21.00 på kvällen istället för efter skolan som vanligt. Vad svarar man på det? Jag trodde klockan var typ… två på dagen eller nått. Sorry, sorry!

Kettils lista:

• Muggen…

…brukade vara en rogivande frizon där man i grodan ro kunde plöja roman efter roman. Nu hinner man knappt dra ner gylfen innan David skriker, Filli vrålar, blöjor ska bytas, barn tas om hand, mammor ska äntligen få vara ifred och ”nu får du FAN VA KLAAAR!”

• Lugna stunden efter jobbet…

…is no more. När man kommer innanför dörren hinner man precis kasta en längtansfull blick på den gamle försummade vännen soffan innan en frustrerad mamma trycker upp en glad bebis i famnen samt presenterar en diger lista över kvällens husliga uppgifter.

• Frukostdiskussionen över morgontidningen…

…har ersatts av diskussionen om vem som ska masa sig upp ur koman, byta blöjor och göra gröt åt högljudda jollerplutten.

• T-shirt…

…är ett nytt plagg min fru börjat använda. Mina T-shirtar. Inte för att jag har något emot det, hon är lika snygg ändå. Antar att det är lättare att amma med T-shirt än med de tjusiga åtsittande jumprar hon pryddes av förr.

Jag är ändå bäst i världen! skrattar David. Och det är han ju. Listan till trots!

Kommentera

D som i dregel?

Nu har väninnan Tove fått blodad tand och kom med den tjusigaste av kreationer som present till David häromdagen: en riktig Bulle-mössa i ärtgrönt och turkos. Bullens mamma har fått många kommentarer om hur fin mössan är, vilket är jätteroligt men samtidigt innebär att hon, med skammens rodnad på sina kinder måste säga sanningen och den svider: - Jag vet! Den är jättesnygg! En väninna har sytt den!

För att inte göra bort sig alldeles brukar hon snabbt tillägga: - Men jag kan också sy!!!

Men de där knallgula fluff-shortsen med hallonröd mudd, till Kretaresan, ligger tyvärr ganska långt ned i syskrinet vid det här laget om sanningen skall fram. Det är ju så himla mycket annat som pockar på uppmärksamhet för tillfället. Bebisgos till exempel!

Och där kom bildbeviset! De två risgrynen skymtar fram i nederkäken om man tittar djupt in i gapet på skratt-bebisen, som är så glad för sin urläckra mössa med ett "D" på sné. Visst bär han upp den väl?

Linslus med glimten i ögat! Men så plötsligt vill David ha kameran - Hit med den, hit, hit hiiiit!!! och bilden blir... inte fullt så lyckad som mamma tänkte sig från början. Skrattdavid förvandlas till Vråldavid när kameran inte får sugas på för mamma. (Men det hörs tack och lov inte på bild!)

Kommentera

En ljuvlig skrikunge som vet vad han vill

Tittade på gamla bilder av David här om dagen. De där bilderna från BB när han bara var några timmar gammal. Och de där när han blivit äldre. Så där tre dagar. Så puttig, så liten, så otroligt... medgörlig.

David är stor nu. En bestämd, ung pojke som möter alla med en klar blick och flinar åt glada fyllon och sällskapslängtande uteliggare med ena mungipan, när han åker tunnelbana med mamma. Han gillar att bli pruttad på magen, rivet äpple och att bestämma.

Själv!

Älskade skrikunge! Mamma kan inte låta bli att förundras över alla underbara saker du gör; suger på stortån, kucklar av skratt åt snigeln i tittutboken och tuggar på alla strumpor vi sätter på dig.

Ibland kan det bli litet jobbigt. Som när mamma kånkat på bebis hela dagen och vill läsa sin mejl en minut bara. Eller när David skall sova middag, inte vill det och uttrycker sin åsikt minst sagt högljutt. Eller när pappa inte förstår att gröten skall vara färdig NUUUUU, inte om två minuter.

Så frågan är: Skall man sätta gränser för en halvårsgammal bebis?

Kommentera

-Jag sa NEEEEEEJ, mamma!!!

-NEEEEAAAAEEEJ!

Ja, David kan faktiskt det ordet. I alla fall låter det som "nej" när han vrålar i protest. Och det gör han ganska ofta numera. Vår lille kille har ett... minst sagt häftigt temperament. Undrar just vad han har fått det ifrån - min man och jag är ju båda kända för vår harmoniska och milda läggning.

5-minutersmetoden! Hm. Ja, den tar på krafterna. David vrålar som om någon utförde voodoo på honom, varje kväll han skall lägga sig. Och jag och Kettil går och snyftar utanför sovrumsdörren och väntar på att få gå in och lugna honom. Tyvärr vrålar han ännu högre när vi kommer. Det får mig att inse att han snarare är arg, ja fly förbannad än ledsen och ensam.

I tisdags tog det 40 minuter. förrgår 20 minuter. I går en kvart. Så vi kämpar på för det går ju åt rätt håll. Men det skär i hjärtat när ens barn gråter. Även om barnet gråter på ett ganska ilsket sätt.

- Jag sa NEEEEEEJ, mamma!!! Vill inte ha den där vassa pinnen i munnen ju!!!

Tandborstning är en annan gren där David kan visa upp sin starka vilja. För nu skall vi borsta hans två risgryn har barnmorskan Maria sagt. OK. Skulle gärna vilja veta hur? Hur 17 gör man med en gallskrikande, rosenrasande halvårsbebis som stänger munnen hårt, hårt och bara kränger i famnen?

Lösningen var enkel. David KAN SJÄLV!

Kommentera [1]

Killen med sting i!

 - Nu ska David börja äta lunch, sa barnmorskan Maria för två veckor sedan.

Sagt och gjort. Min bebis har blivit pojke och pojkar behöver mat för att bli stora och starka män. Så jag gjorde som hon sade. Kokade nötkött i bitar, i morot- och lökbuljong och frös in för att sedan ta ut och riva smått, smått, smått till flingor på rivjärnets minsta sida. Sedan blandade jag det med pressad kokt morot, mosad potatis och en tesked smöt. Yummie!

Not!

David tyckte det var skitäckligt. Vilket jag kan förstå. Sörjan såg inte tilltalande ut. Försökte piffa upp den med litet bröstmjölk. David såg igenom tricket och tuggade några gånger innan han hulkade ut nästan hela tuggan i sin nyinköpta plasthaklapp. Illa.

- Kanske ska du krydda litet, sa barnmorskan Maria. Så att det blir gott. Bröstmjölken tar ju smak av det du äter och det är det han är van vid. Örtkryddor och så, ja allt utom salt funkar ju...

- Vitlök? frågade jag försiktigt. - Vitlök går jättebra!

Jag är inte bara matfantast. Jag är balettdansör också!

Och såklart var det den mesiga kryddningen David hade synpunkter på. Så fort jag kryddade litet, med vitlök, färsk basilika, riven ingefära eller ett stänk chili, gapade min son stort, stort. SUPERMUMS MED MAT!!!

Hm. Vad är detta? Färsk basilika. Luktar gott, tycker David.

Kommentera

David klär i brandgult

Tove, Carina och jag var på tygutflykt igår med våra barn. Tyg för flera - och kanske i ärligetens namn för många - hundralappar inhandlades.

Fingrarna kliade och jag kunde inte hålla mig till syträffen med de andra mammorna från Toves Parent Power Walk, nu på torsdag. Så jag snodde litet av det orangea muddtyget och tråcklade ihop en liten tjusig Bulle-mössa.

Med en grön flodhäst mitt på. Såklart.

Davids gamla mössa från "Polarn och Pyret" fick fungera som mall. Gillar särskilt den lilla knuten längst upp på skallen. Ganska lättsytt faktiskt även om jag som vanligt sprättar mer än jag syr.

Kommentera [1]

David kan gå.

Kommentera

Chokladkillen med en touch av banan

- Njae, jag skulle nog föreslå brunt snedslåband eller bruna muddar till det bruna tyget, sa tanten i syaffären. Det blir lite för... galet kanske med banangult!

Men det är just det. Jag (och David såklart!) gillar när det är galet och färgglatt. Vi gillar däremot inte bruna byxor med brunt snedslåband för då ser bebisen ut som en brunskjorta eller någon hämtat från Hitlerjugend nämligen.

Förstod jag, tyvärr först när jag hade sytt byxorna med brunt snedslåband. För jag ville ju vara till lags. Dumt av mig.

Så jag sprättade upp hela kalaset och satte på banangula muddar som jag tänkt från början. Och se vilken underbart finklädd kille det blev:

Kick och spark i de nya chokladbyxorna. Mamma är nu på G med ett par superfluffiga sommarshorts som hon klippt till av ett gammalt bomullslakan. Håll tummarna...

Ett litet, tveksamt leende. För David har nämligen nyligen kommit på att det är roligare att sitta i någons knä än att ligga själv på golvet och leka. Så nu är kampen igång. Hela dagarna. Fortsättning följer...

Kommentera [3]

Är mormorsfiltar för töntigt för tuffa tvååringar?

Att virka tar tid. Låååång tid. I alla fall för mig som inte rört en sy-eller virktråd sedan mellanstadiets förhatliga syslöjd med svettiga händer och frustration som följd. Och var det inte så att korte Stefan svalde en hel synål en gång?

Det tar mig ungefär en timme att göra en liten ruta till Davids mormorsfilt. Jag gör en ruta i veckan. Nästan. Med andra ord kommer det att ta dryga året att färdigställa filten. Hoppas bara att David inte kommer att vara för stor och tycka att sådant som hemsydda filtar är larvigt vid det laget.

David verkar tycka att det är helt okej med mormorsfiltar än så länge. 

Se så många rutor! Tänk om det med mammas och Klaras hjälp kan bli en filt någon gång i framtiden...

Kommentera [1]

Äldre Nyare